Älgjakt SIB Mörkrets Jaktlag 2013

Dag 10 - Lördag 19 oktober

Ännu en gång skall vi fresta lyckan att försöka få älgkalven som återstår på årets tilldelning. Jaktlaget krymper bara mer och mer för varje helg som går. Idag är vi bara tre tappra själar som möter upp vid containrarna mitt emot Hållansbyn i Mörkret. Förutom jag själv så är det farsan och Sune.

Termometern visar tolv minusgrader på morgonen och det snöar bitvis ymnigt medan vi står där, men vi ska ändå ut och prova. Jag är lite fundersam på hur det ska gå att smyga utifall Örn får ett ståndskall, eller hur hans tassar ska hålla om det är vasst i mossan på marken. Det återstår att se!

Några dagar tidigare har det setts älg som kommit in i vårt område vid Trollvasslan och som kanske är kvar där någonstans. Det är nordvästlig vind och jag utgår från traktorvägen och ska gå upp mot passet vid Vasselkroken. När jag sätter ut Örn medan jag plockar i ordning utrustningen är han mycket ivrig och står och vädrar upp i såten. Han till och med gnäller lite och då brukar det vara älg mycket nära!

Det visar sig även vara fallet för när jag släpper hunden och börjar gå iväg skäller han nästan direkt och jag ser på pejlen att det går undan! Samtidigt ropar Sune viskande att han står och tittar på en älg! Det är dock inte den som Örn drar iväg efter för det kommer förbi mig trehundra meter upp i åsen när Sune fortfarande har den lilla kon i sikte.

Nu går det söderut förbi saltstenen vid den lilla tjärnen och sedan Dippelkojan. Jag börjar gå efter vägen söderut och ser att det går förbi Listonpasset och sedan ut ur marken vid Blekvasslan. Farsan och Sune tar sig ner till sina bilar och åker för att se om de kan få in hunden innan han drar iväg för långt. Jag är uppe vid myrarna ovanför Stopplänsen och ser på spåren att det är ett ensamt vuxet djur som Örn far med. Lika bra att försöka få tillbaka honom och börja om!

Hunden kommer tillbaka till vägskälet in till Blekvasselåsen men han vägrar komma till gubbarna. Det tycker jag i och för sig är en bra egenskap att han inte hoppar in i bilar när jag inte är med. Har hört alltför många historier om hundar som stulits under jakt!

Farsan kommer och hämtar mig och sedan när jag kliver ur bilen kommer han och viftar och är glad! Vi åker tillbaka och nu ska jag gå området mellan vägen vid Dippelkojan och Fuluälven. Det är smalt, men det kan stå älg där inne!

Örn myser i solen vid Storrya.

När vi gått efter älvkanten och över Trollvasslans utlopp i Fulan drar hunden uppströms vasslan. Strax därpå ljuder hans gälla stämma och det betyder att han återigen har älg på benen! Det visar sig stämma då farsan strax ropar att det kommer en "stor svart ko" över vägen alldeles norr om honom. Sedan norr om Grundsillret går det över älven och då ståndar hunden en stund men följer inte efter över.

Vi återsamlas och tar nya tag. Går genom skogen vid Slåttstugan. Hinner inte långt förrän Örn börjar skälla grovt och trevande. Märkligt! Jag avancerar och efter några minuter smäller det ett skott från vägen! Det är Sune som skjutit mot en kalv, men han tror det var bom. Jag går fram till gubbarna och får förklarat för mig vad som hänt. Farsan berättar: -Fan, du vet vi stod och talade och då såg jag att kon och kalven kom rakt mot oss inne bland träden, men när de hörde oss vek de av och kom över vägen där borta.

-Jag ställde mig på knä och sköt, men precis då klev kalven ner i diket så jag tror jag sköt över honom, säger Sune. -Tecknade han nåt i skottet då? Frågar jag. -Nej ingenting, så nu får du gå eftersök. -Ok, men vi ska först gå bort och se hur det ser ut om det är något blod eller hår på platsen.

Vi går dit alla tre och trots att det är nysnö på vägen tar det sin lilla tid innan vi hittar stället där älgarna kom över vägen. Avståndet från skytten till älgarna var ca 150 - 200 meter. Ser varken blod, hår eller annat som tyder på att kalven är träffad.

Står och resonerar ett tag och sedan tar jag ut Örn i selen och han vill efter spåren. Farsan och Sune åker iväg och postar norr och öster om skottplatsen och när de sedan ropar att de är på plats börjar jag banda efter spåren.

Det går rakt upp mot Uggelvägen och när jag gått efter ca en och en halv kilometer och hela tiden sett att kalven följt med sin mamma börjar jag förstå att den inte kan vara träffad. Ser inga spår ev blod eller så heller. Örn börjar bli ivrig i selen och skriker till ibland av upphetsning så efter en överläggning med gubbarna släpper jag lös honom och han drar snabbt iväg.

Ca 500 meter längre bort kommer han ifatt älgarna och sätter fart på dom igen. Det går snabbt söderut och efter några kilometer släpper hunden och kommer tillbaka. Älgkalven var oskadad!

 

 

 

Dag 8 - Lördag 12 oktober

Efter uppehållet jagar vi åter i Fuludalens skogar. Det är ett decimerat jaktlag som möter upp vid containern i Mörkret, ca halva jaktlaget. Vi beslutar att jaga i Blekvasselåsen och jag går den östra sidan medan Tobbe som lånat en bandhund går den västra.

När jag kommit till vändplanen och står och väntar på att alla ska komma ut till sina pass har jag Örn utanför bilen. Han vädrar väldigt och gnäller österut mot Torsberget. Jag ser även att det är färska älgspår på vägen. Det bådar inte gott eftersom jag är orolig att han ska dra efter detta när jag släpper honom och därmed gå ur vår jaktmark in på grannlagets marker.

När alla kommit ut på passen tar jag Örn i band ett par hundra meter upp i Blekvasselåsen innan jag släpper honom. Det hjälper föga då han direkt drar ner till vägen igen och sedan över bäcken in på grannmarken! Jag ser på pejlen att det går fort upp i Torsberget och sedan ner mot fäboden i Grönsåsen, men innan det hinner dit vinklar det upp i åsen och sedan ner på östra sidan om den. Det känns inget vidare då vargarna håller till in efter Kumlavägen som går upp bakom Grönsåsen.

Jag står och spanar på pejlen illa till mods och upptäcker till min fasa att positionen blir fast på samma ställe i en halvtimme! Tar därför bilen med hjärtat i halsgropen och åker så fort jag kan in efter Torsbergsvägen. Många tankar far genom skallen när jag gasar in efter vägen, men det enda jag kan se för min inre syn är hur jag kommer fram och finner min vän sliten i stycken!

Springer ur bilen upp i åsen och ser att det är ca 900 meter fram till hunden. Jag ropar och visslar hela tiden och när jag börjar komma ca 500 meter från pejlpositionen börjar den röra på sig. Min tanke då är att nu har vargarna hört mig och börjat släpa iväg med kroppen! Alldeles efter det börjar positionen komma mot mig och ett hopp tänds att det kanske är Örn ändå! Det är det! Jag ser honom komma mellan granarna och en stor sten släpper taget om mitt hjärta. Jag kramar om honom mycket hårt och han undrar vad det är för uppståndelse!

Efter denna olustiga händelse kommer vi tillbaka till vändplanen längst in efter Blekvasselåsvägen och börjar om. Den här gången följer Örn med mig upp i åsen och vi hinner inte ens gå ett slag upp och ner förrän Sune ropar att det kommer fram en oxe till honom och sedan går västerut. Jag är just då på väg ner till hans pass och måste ändra planerna så att inte Örn sticker iväg med den älgen nu när vi bara har kalv kvar på tilldelningen.

Går rakt norrut mot högsta Blekvasselåsen och sedan viker jag ner förbi Mattias och Joel som sitter på passet i myren mellan en av knularna och Blekvasselåsen. Efter att ha stått och pratat med dom ett tag fortsätter jag och Örn och kommer fram på kraftledningen. Då drar Örn iväg och jag letar mig fram till farsan som sitter på norra sidan Hemmerkällan.

Örn är och vänder väster om Nedre Dikespasset men sedan kommer han till mig och farsan och vi går fram till bilen och sedan samlas hela gänget vid Tvärhugget. Ingen älg idag!

 

 

Dag 4 - Tisdag 10 september

Det är nordostlig vind idag så vi beslutar att jaga på Blekvasselåsens östsida. Vi är en något decimerad styrka idag då Ronny meddelat att han inte vill jaga kalv och således avbryter sitt deltagande för året. Det är alltid svårare att jaga när det är färre passkyttar. Vi löser det genom att endast gå med en hundförare till att börja med.

Lotten fallen på mig och Örn och vi ska utgå från vägändan på den östra Blekvasselåsvägen. Per-Agne postar bakom mig vid grusgropen och övriga sitter i den norra och nordöstra delen av Blekvasselåsen.

När alla kommit dit de ska börjar jag gå med hunden. Går rakt västerut upp mot de nya hyggena i södra delen av Blekvasselåsen. Hinner bara komma upp till hyggeskanten sen drar Örn iväg. Han kommer ner på vägen norr om Per-Agne så han får se honom. Sedan drar han vidare västerut och får tag i älg strax nedanför det lilla skäret där vi har ett pass. Det går vidare förbi saltstenen och sen rakt över högsta åskammen innan det går ner på den östra sidan och då förbi flera passkyttar. Det är en tiotaggare!

Det går ur våra marker strax nedanför Skithuspasset där Willy står på pass. Han ser när både, först älgen och sedan hunden springer i kraftledningsgatan över Blekvasslan och in på grannmarken.

Jag får följa hundens vidare färd på pejlens display. Det går upp i högsta Torsberget och sedan ner mot stranden på Öresjön. Där går det fram och tillbaka efter strandkanten ett tag och sedan börjar hunden leta sig tillbaka i sina egna bakspår. Kan det vara så att älgen simmat ut i sjön för att bli av med hunden?

Jag börjar gå mot nordost för att se om jag kan genskjuta hunden, men ser snart att det kommer jag inte att lyckas med. Går därför norrut för att försöka ta honom när han passerar vassla vid Skithuset igen. Kommer fram till Sune som sitter vid Myrdongspasset. Står och samtalar och ser att hunden är uppe i åsen 300 meter öster om oss. Då vinklar han plötsligt och kommer rakt mot oss! Kan han ha hört oss på det avståndet? Eller kanske fått vind av oss? Hursomhelst när han kommer till mig får han mycket beröm och sedan beslutar vi att jag ska ta tillbaka lite och fortsätta gå som planerat.

Vi hade under tiden som Örn var borta sagt att Per-Agne skulle ta över eftersom jag misstänkte att Örn skulle vara ganska slut efter den långa rusningen efter oxen, men han verkar pigg så därför fortsätter jag gå och Per-Agne sätter sig på pass igen.

Jag tar tillbaka lite grann och går några slag i Blekvasselsåsens östsluttning. När jag kommit så jag är mitt för Sune igen fast uppe i åsen en bit drar Örn igen! Hör snart hans gälla skall för fullt och den här gången går det rakt mot Mattias som sitter på Skärpasset! Innan det kommer fram till honom gör det dock en gir västerut och kommer i stället nedanför Skäret vid tornet som vi har där. Tyvärr har vi ingen passare där!

Sedan fortsätter älgarna med hund fram till Nedre Dikespasset och där är han och rotar ett tag innan han släpper och kommer tillbaka. Går resterande mark utan att något mer händer sedan avbryter vi för dagen på grund av värmen.

En duktig hund har nyss kommit tillbaka efter att ha farit med älg!

Dag 3 - Måndag 9 september

Jakten går in på sin tredje dag! Det känns onekligen lite avslaget nu när vi bara har en kalv kvar på tilldelningen, och det märks även på morgonsamlingen då entusiasmen bland de församlade jägarna över att ge sig ut i skogen, inte direkt är den största om man säger så. Icke desto mindre så ska vi ut och försöka få kalven!

Vi ska jaga av Mörkerhållan. Per-Agne går landet ovanför Stenvallvägen och högsta åsen, medan jag blir lite avhängd och får området mellan ovan nämnda väg samt vägen nere vid Fulan. Avhängd så tillvida att det inte finns några hållkarlar åt mig på kanten där jag går. Förutom Pelle som sitter på Janepasset och Willy som postar på Harpasset är det bara Alexander som sitter på min sida vid Stortallen strax norr om försvarsanläggningen från andra världskriget. Alla de andra sitter uppe i hållan.

Örn och jag utgår från vägänden på Stenvallvägen. Han är som vanligt glad och ivrig över att få komma lös och springa i skogen och leta efter älg. Börjar med att gå ner mot saltstenen nedanför Oxpasset. Passerar på vägen dit ett litet blöthål och i kanten av det ligger ett vackert fällhorn med tio taggar. Hänger upp det i en liten tall innan vi går vidare.

Kommer ner på vägen strax söder om skogvaktarstugan och vänder utan att något nämnvärt har hänt. Är på väg upp mot passet vid den lilla myrhalsen vid den övre vägen. Örn är några hundra meter framför mig och jag står därför och väntar för att se om han har något på gång.

Bäst jag står där hör jag hur några kvistar knäcks och sedan kommer en älgoxe med ca tio taggar travande in i synfältet! Reflexmässigt har jag tagit ner bössan och följer nu älgens färd med hårkorset framför bogen. Får dock sänka geväret och vinka av älgen. Varför hade inte det här kunnat få hända när vi fortfarande hade stora älgar kvar på tilldelningen?! Försmädligt, men inte något att göra.

Örn, som inte vet något om tilldelningar och kvoter, fortsätter i full fart efter oxen! Det går över vägen och sedan vidare upp mot Dubbelkojan. Sedan följer det älven söderut igen för att slutligen gå över vid Fulubågans utlopp. Tack vare min GPS-pejl har jag följt jakten på detta långa avstånd! Långt om länge kommer Örn tillbaka och vi kan fortsätta leta kalv.

Går ett slag ner mot Busk-Olatjärnarna och sedan på väg upp mot Pelle på Janepasset går jag genom det som förrförra hösten var en grön och lummig barrskog, men som nu ser ut som ett månlandskap med ris och bråte och djupa hjulspår där tidigare små källbäckar drillade fram sin sång mellan svarta, mossbevuxna stenar. Dessa källor av liv har nu ersatts av djupa dyhål med stillastående, smutsigt och stinkande vatten. Där det innan bredde ut sig mjuka mattor av kammossa, är nu marken alldeles förtorkad och mossan brun och bränd av solen till oigenkännlighet. Jag minns när Jiiri och jag var här en solig septemberkväll ( se naturdagboken den 17/9-11 ). Saknar hunden. Saknar skogen...

Kommer upp till farsan och där blir det kaffe, mat och prat. Fortsätter efter någon halvtimme och går några slag till, men sedan blir det för varmt. Högsommarvärme i september! Det händer inget på Per-Agnes kant heller så vi avbryter.

 

Dag 2 - Söndag 8 september

Dimmorna virvlar framför bilens strålkastare när vi åker norrut på morgonen. När jag kom ut och skulle packa in i bilen var ena bakhjulet helt tomt för luft varför jag får lift med Linda till morgonsamlingen i Mörkret. Trevligt att ha någon att prata med på väg dit.

Vi får se älg. Först är det en ko som kommer över vägen söder om Stortjärnen. Den är dock inte så högintressant då det är på grannmarken. Nästa älg är även det en ko och den är definitivt med i matchen då det är inne på vår mark vid Båtfallforsen. Slutligen står det en liten oxe med ca fyra taggar i vägen strax söder om Fulufjällsbyn och den får väldigt bråttom och galopperar en bit framför bilen innan den kastar upp i hållan. Båda hundarna blir helt tokiga av att se älgen och de skäller så att vi måste hålla för öronen.

Vi avrapporterar vad vi sett när vi träffar de andra vid bron i Mörkret. Det har även kommit in rapporter om att det setts ko och kalv öster om Fulufjällsbyn. Jag framhåller risken med att hunden kanske drar iväg med oxen vi sett om man väljer att gå där, men de andra tycker ändå att vi ska prova att få tag i kon och kalven. Sagt och gjort! Passen fördelas och hållkarlarna ger sig iväg för att besätta dem.

Det blir en spänd väntan för både förare och hund! Man står beredd utanför bilen med en ivrig hund i selen och på grund av att det blir varmt att gå står man och huttrar i tunna kläder. En efter en ropar passkyttarna och rapporterar att de kommit fram. Slutligen är även den som har längst till sitt pass framme och jag kan börja gå.

Jag går med Lindas hund idag, jämthunden Loshke. (Ja, egentligen heter han Boss, men jag kallar honom Loshke). Passerar öster om stugbyn och går då med hunden i band, men sedan när jag passerat de sista husen släpper jag lös honom.

Jag är lite fundersam över hur det ska gå, om han vill vara med mig eller om han kommer att dra som en avlöning och vara borta hela dagen. Efter att han gjort sina tjurrusningar av glädje visar sig denna oro vara obefogad då han mest håller sig inom synhåll från mig.

Även jaktligt är Loshke ett relativt oprövat kort. Förutom att ha farit efter någon älg och kanske även björn i fjol, har han inte jagat speciellt mycket. Han är ju också bara ett och ett halvt år så än är det gott om tid.

När vi passerat stugbyn vinklar jag ner mot älven. Ganska snart blir det som jag befarat och hunden får tag i spåren efter oxen. Han följer dock bakspåren och jag kan se på pejlen att han är nere vid älvbrinken och springer fram och tillbaka. Förmodligen har älgen kommit från andra sidan på morgonen.

Jag går ner mot hunden och kommer ner på vägen. Ungefär samtidigt kommer han upp på vägen och när han får syn på mig kommer han rusande och är lycklig och vi går upp i såten igen.

Går rakt upp mot Uggla. Plötsligt skäller Loshke till snett bakom mig! Han ser en spillkråka! När vi är nästan uppe vid Uggla försvinner hunden i förväg och när även jag kommer upp ser jag att han står och tittar på några människor som står utanför sin husbil, men han håller sig på avstånd och går inte fram till dem. Jag ropar på honom och när människorna ser mig sätter de sig i bilen och åker iväg. Vi fortsätter jakten.

Går ner i kanten på det nya hygget och följer sedan Lillvasslan neråt. När vi kommit ca femhundra meter ner där det är en distinkt krök på vasslan drar Loshke iväg! När pejlen visar att avståndet mellan mig och hunden börjar bli femhundra meter förstår jag att det måste vara något på gång.

Hunden går rakt mot Huggarkojpasset och jag varskor Alexander som sitter där. Alldeles efter det ropar han och talar om att det kommit en ko förbi honom och fortsatt mot Vasselkroken. Loshke kommer strax efter i kons spår och när han får se Alexander och hundarna där släpper han älgen och går till dem i stället.

När jag får reda på detta ropar jag till Alexander att han ska försöka få hunden ifrån passet, vilket han också lyckas med. Kort därefter ropar Alexander igen att det kommer en liten oxe förbi honom. Loshke följer efter den fram till Trollvasslan där han släpper den.

Kort därpå smäller det ett skott och sedan ett till! Efter en stund ropar Sandra att hon skjutit kon. Hennes första älg! Grattis!

Loshke har inte brytt sig om smällen, han vet väl inte vad det innebär. Ser på pejlen att han är på väg tillbaka till mig i sina egna bakspår. Jag väntar in honom och när han efter ungefär en kvart kommer fram klappar jag om honom och ger honom mycket beröm.

Detta upprepas i större skala när vi en stund senare kommer ner till passet där Pelle, Linda och Örn sitter. Örn, som förstår vad skotten innebar, är väldigt het och gnällig.

Sitter ett tag på passet och fikar och resonerar innan vi går fram och åker bort till de andra vid slaktboden. Under mycket skämt och skojfriska kommentarer tar vi hand om älgen. En lyckad dag!

Jaktlaget sitter och tar igen sig efter en lyckad dag i skogen. Fr. vänster: Willy, Sune, Sandra, Alexander, Ronny, Pelle och Linda.

Senare på eftermiddagen när Linda och jag kommit till stugan får vi vara med om en märklig händelse.

Vi sätter ut hundarna. Örn på baksidan vid storgranen där han har sin älgskånk. Loshke får sitta på framsidan mellan några björkar. Han somnar ganska omgående efter att ha sprungit och förmodligen också av alla nya intryck under dagen. Även Linda och jag lägger oss och vilar någon timme. Sedan går vi upp och äter och dricker kaffe och sitter och pratar och har trevligt.

Bäst vi sitter där får jag se något som rör sig ute på vägen. -Titta, där kommer det en lös hund., säger jag och precis när jag sagt det ser jag vad det egentligen är. -Det är ju en varg för fan!, utropar jag och vi båda rusar ut! Vargen har börjat snedda in mot bilarna och är i infarten när vi kommer ut! Den verkar inte ha sett hundarna och de verkar heller inte ha sett vargen. -Aaaaaahhh!, vrålar Linda och vargen tvärvänder och hoppar över diket på andra sidan. Den har efter det inte speciellt bråttom utan lufsar bara undan och tittar bakåt mot oss! Den är ganska liten och klen i kroppen och jag gissar att det är en ungvarg. Det förklarar det orädda beteendet.

Vargen slukas upp av skogen men efter en stund kommer den upp på vägen fyrahundra meter längre norrut. Den verkar inte alls ha bråttom utan går sakta och nosar på vägkanterna. Vi hämtar kameran och åker för att se om det går att få någon bild, men innan vi hinner fram kommer det en bil från andra hållet och då försvinner vargen från vägen och kommer inte fram något mer.

En sällsam upplevelse. Det gick bra den här gången, men vad hade hänt om vargen kommit fram till hundarna när vi låg inne och sov..?

 

 

 

 

Dag 1 - Lördag 7 september

Årets älgjakt är igång! Jagar i år, efter ett gästspel i Tärnaby i fjol, åter i Mörkret.

Vi inleder med att jaga i Trollsjöåsen. Det är bråttom eftersom det enligt senaste numret av fjällposten ska ske en geologisk vandring i Naturums regi bl.a. upp till Trollsjöåsen och av förklarliga skäl är det då inte så lämpligt att t.ex. skjuta älg. Passen fördelas snabbt och jag och Per-Agne snackar ihop oss om hur vi ska gå.

Vi jagar från norra gränsen söderöver. Per-Agne går västra sidan och jag den östra. Sune följer med mig in efter vägen till Långkällkojan vid Fröåsen och visar var gränsen vid Storstensmyra går. Det ligger en sten på en gammal grånad stubbe vid vägkanten som vägvisare.

Sätter på Örn sele och GPS-pejlen och sedan får han stå utanför bilen medan jag plockar ihop övrig utrustning. Han ser vad jag håller på med och står samtidigt och vädrar in mot skogen. Han är mycket ivrig! Går ner till jaktgränsen och står där och väntar på att alla ska komma ut till sina pass. Får slutligen besked om att alla är ute och vi drar iväg.

En ivrig gråhund står och vädrar in mot skogen i väntan på att få komma lös och jaga!

Släpper Örn på en gång och han blir lycklig och gör en tokrusning med låg bakdel på gråhundsvis. Han är glad! På väg upp genom åsen passerar vi först ett lite blötare område med källbäckar och surdråg. Här har älgarna hållit till väldigt mycket! Det är spillning och legor överallt! Pulsen stiger! Vid ett tillfälle gläfser Örn till lite grann och drar iväg en liten bit. Jag tror att han fått älg på benen, men efter tio minuter kommer han tillbaka. Falskt alarm!

Det är en härlig morgon, men det är sommarvärme trots att vi kommit in i september! Detta blir ytterst påtagligt när vi kommer in i ett område med contortaungskog och djupa plöjningar som ibland är fyllda med halvmeterdjupt vatten! Är alldeles för varmt klädd och svetten bryter fram.

När vi kommer upp på den högsta kammen drar Örn iväg söderut och han är snart en kilometer bort, uppe i högsta Trollsjöåsen. Det märkliga är att han inte skäller, men jag förstår att han måste vara efter något när han drar iväg så långt.

Finns inte så mycket jag kan göra, så efter att ha talat om i radion var hunden håller hus kan jag bara vänta på att det antingen händer något, eller också att hunden kommer tillbaka till mig.

Under tiden som jag står och väntar kommer Per-Agne. Det är varmt åt honom också och det rinner svett i hans ansikte. -Man skulle ha lämnat långkalsongerna hemma idag!; utbrister han och skrockar på Per-Agne-vis. Vi står och diskuterar GPS och pejl ett tag och sedan drar han vidare.

Får under tiden som jag och Per-Agne står och diskuterar info från Tobbe och Sandra som sitter på Holpasset att det kommit en liten ko förbi dem i ungskogen. Hunden var inte med och efter en stund ser jag på pejlen att han sakta är på väg tillbaka mot mig.

Han kommer fram efter ett tag och får mycket beröm och sedan fortsätter vi. Går österut igen och mot Storstensmyra och kommer fram till Sune som sitter strax norr om sjön.

Dukar fram lite fika och Sune packar ihop och beger sig till bilen. Han ska sätta sig på passet vid vasslan som ligger mellan sjöarna och sedan ska jag fortsätta i lutningen mellan Norra Trollsjön och åskammen.

Medan Sune sitter i bilen på väg till det nya passet ropar Sandra igen att de sett älg. Den här gången är det som hon beskriver det en "diger" oxe!

Inte heller denna älg lyckas de få något tag på att skjuta utan den går söderut mot Willypasset. Där sitter Mattias och han gör inga misstag. Det smäller två skott sedan ligger älgen där. Det är en udda tolvtaggare som är i fint hull.

Jag tar mig fram till vägen och Sune kommer tillbaka och skjutsar mig till min bil. Sedan sammanstrålar vi vid slogboden vid Stenvallvägen. När sedan älgen kommit ner till vägen åker vi i samlad tropp till slaktboden.

När vi är klara med älgen beslutar vi att inte jaga något mer denna dag då det är så varmt.

En udda tolvtaggare blev jaktens premiärälg.