Älgjakt SIB Mörkrets Jaktlag 2013

Dag 2 - Söndag 8 september

2013-09-08

Dimmorna virvlar framför bilens strålkastare när vi åker norrut på morgonen. När jag kom ut och skulle packa in i bilen var ena bakhjulet helt tomt för luft varför jag får lift med Linda till morgonsamlingen i Mörkret. Trevligt att ha någon att prata med på väg dit.

Vi får se älg. Först är det en ko som kommer över vägen söder om Stortjärnen. Den är dock inte så högintressant då det är på grannmarken. Nästa älg är även det en ko och den är definitivt med i matchen då det är inne på vår mark vid Båtfallforsen. Slutligen står det en liten oxe med ca fyra taggar i vägen strax söder om Fulufjällsbyn och den får väldigt bråttom och galopperar en bit framför bilen innan den kastar upp i hållan. Båda hundarna blir helt tokiga av att se älgen och de skäller så att vi måste hålla för öronen.

Vi avrapporterar vad vi sett när vi träffar de andra vid bron i Mörkret. Det har även kommit in rapporter om att det setts ko och kalv öster om Fulufjällsbyn. Jag framhåller risken med att hunden kanske drar iväg med oxen vi sett om man väljer att gå där, men de andra tycker ändå att vi ska prova att få tag i kon och kalven. Sagt och gjort! Passen fördelas och hållkarlarna ger sig iväg för att besätta dem.

Det blir en spänd väntan för både förare och hund! Man står beredd utanför bilen med en ivrig hund i selen och på grund av att det blir varmt att gå står man och huttrar i tunna kläder. En efter en ropar passkyttarna och rapporterar att de kommit fram. Slutligen är även den som har längst till sitt pass framme och jag kan börja gå.

Jag går med Lindas hund idag, jämthunden Loshke. (Ja, egentligen heter han Boss, men jag kallar honom Loshke). Passerar öster om stugbyn och går då med hunden i band, men sedan när jag passerat de sista husen släpper jag lös honom.

Jag är lite fundersam över hur det ska gå, om han vill vara med mig eller om han kommer att dra som en avlöning och vara borta hela dagen. Efter att han gjort sina tjurrusningar av glädje visar sig denna oro vara obefogad då han mest håller sig inom synhåll från mig.

Även jaktligt är Loshke ett relativt oprövat kort. Förutom att ha farit efter någon älg och kanske även björn i fjol, har han inte jagat speciellt mycket. Han är ju också bara ett och ett halvt år så än är det gott om tid.

När vi passerat stugbyn vinklar jag ner mot älven. Ganska snart blir det som jag befarat och hunden får tag i spåren efter oxen. Han följer dock bakspåren och jag kan se på pejlen att han är nere vid älvbrinken och springer fram och tillbaka. Förmodligen har älgen kommit från andra sidan på morgonen.

Jag går ner mot hunden och kommer ner på vägen. Ungefär samtidigt kommer han upp på vägen och när han får syn på mig kommer han rusande och är lycklig och vi går upp i såten igen.

Går rakt upp mot Uggla. Plötsligt skäller Loshke till snett bakom mig! Han ser en spillkråka! När vi är nästan uppe vid Uggla försvinner hunden i förväg och när även jag kommer upp ser jag att han står och tittar på några människor som står utanför sin husbil, men han håller sig på avstånd och går inte fram till dem. Jag ropar på honom och när människorna ser mig sätter de sig i bilen och åker iväg. Vi fortsätter jakten.

Går ner i kanten på det nya hygget och följer sedan Lillvasslan neråt. När vi kommit ca femhundra meter ner där det är en distinkt krök på vasslan drar Loshke iväg! När pejlen visar att avståndet mellan mig och hunden börjar bli femhundra meter förstår jag att det måste vara något på gång.

Hunden går rakt mot Huggarkojpasset och jag varskor Alexander som sitter där. Alldeles efter det ropar han och talar om att det kommit en ko förbi honom och fortsatt mot Vasselkroken. Loshke kommer strax efter i kons spår och när han får se Alexander och hundarna där släpper han älgen och går till dem i stället.

När jag får reda på detta ropar jag till Alexander att han ska försöka få hunden ifrån passet, vilket han också lyckas med. Kort därefter ropar Alexander igen att det kommer en liten oxe förbi honom. Loshke följer efter den fram till Trollvasslan där han släpper den.

Kort därpå smäller det ett skott och sedan ett till! Efter en stund ropar Sandra att hon skjutit kon. Hennes första älg! Grattis!

Loshke har inte brytt sig om smällen, han vet väl inte vad det innebär. Ser på pejlen att han är på väg tillbaka till mig i sina egna bakspår. Jag väntar in honom och när han efter ungefär en kvart kommer fram klappar jag om honom och ger honom mycket beröm.

Detta upprepas i större skala när vi en stund senare kommer ner till passet där Pelle, Linda och Örn sitter. Örn, som förstår vad skotten innebar, är väldigt het och gnällig.

Sitter ett tag på passet och fikar och resonerar innan vi går fram och åker bort till de andra vid slaktboden. Under mycket skämt och skojfriska kommentarer tar vi hand om älgen. En lyckad dag!

Jaktlaget sitter och tar igen sig efter en lyckad dag i skogen. Fr. vänster: Willy, Sune, Sandra, Alexander, Ronny, Pelle och Linda.

Senare på eftermiddagen när Linda och jag kommit till stugan får vi vara med om en märklig händelse.

Vi sätter ut hundarna. Örn på baksidan vid storgranen där han har sin älgskånk. Loshke får sitta på framsidan mellan några björkar. Han somnar ganska omgående efter att ha sprungit och förmodligen också av alla nya intryck under dagen. Även Linda och jag lägger oss och vilar någon timme. Sedan går vi upp och äter och dricker kaffe och sitter och pratar och har trevligt.

Bäst vi sitter där får jag se något som rör sig ute på vägen. -Titta, där kommer det en lös hund., säger jag och precis när jag sagt det ser jag vad det egentligen är. -Det är ju en varg för fan!, utropar jag och vi båda rusar ut! Vargen har börjat snedda in mot bilarna och är i infarten när vi kommer ut! Den verkar inte ha sett hundarna och de verkar heller inte ha sett vargen. -Aaaaaahhh!, vrålar Linda och vargen tvärvänder och hoppar över diket på andra sidan. Den har efter det inte speciellt bråttom utan lufsar bara undan och tittar bakåt mot oss! Den är ganska liten och klen i kroppen och jag gissar att det är en ungvarg. Det förklarar det orädda beteendet.

Vargen slukas upp av skogen men efter en stund kommer den upp på vägen fyrahundra meter längre norrut. Den verkar inte alls ha bråttom utan går sakta och nosar på vägkanterna. Vi hämtar kameran och åker för att se om det går att få någon bild, men innan vi hinner fram kommer det en bil från andra hållet och då försvinner vargen från vägen och kommer inte fram något mer.

En sällsam upplevelse. Det gick bra den här gången, men vad hade hänt om vargen kommit fram till hundarna när vi låg inne och sov..?

 

 

 

 

Antal kommentarer: 0

Namn: E-postadress: Hemsideadress:
Meddelande:
:) :( :D ;) :| :P |-) (inlove) :O ;( :@ 8-) :S (flower) (heart) (star)




Mata in koden inbäddad i bilden