Älgjakt SIB Mörkrets Jaktlag 2013

Dag 10 - Lördag 19 oktober

2013-10-19

Ännu en gång skall vi fresta lyckan att försöka få älgkalven som återstår på årets tilldelning. Jaktlaget krymper bara mer och mer för varje helg som går. Idag är vi bara tre tappra själar som möter upp vid containrarna mitt emot Hållansbyn i Mörkret. Förutom jag själv så är det farsan och Sune.

Termometern visar tolv minusgrader på morgonen och det snöar bitvis ymnigt medan vi står där, men vi ska ändå ut och prova. Jag är lite fundersam på hur det ska gå att smyga utifall Örn får ett ståndskall, eller hur hans tassar ska hålla om det är vasst i mossan på marken. Det återstår att se!

Några dagar tidigare har det setts älg som kommit in i vårt område vid Trollvasslan och som kanske är kvar där någonstans. Det är nordvästlig vind och jag utgår från traktorvägen och ska gå upp mot passet vid Vasselkroken. När jag sätter ut Örn medan jag plockar i ordning utrustningen är han mycket ivrig och står och vädrar upp i såten. Han till och med gnäller lite och då brukar det vara älg mycket nära!

Det visar sig även vara fallet för när jag släpper hunden och börjar gå iväg skäller han nästan direkt och jag ser på pejlen att det går undan! Samtidigt ropar Sune viskande att han står och tittar på en älg! Det är dock inte den som Örn drar iväg efter för det kommer förbi mig trehundra meter upp i åsen när Sune fortfarande har den lilla kon i sikte.

Nu går det söderut förbi saltstenen vid den lilla tjärnen och sedan Dippelkojan. Jag börjar gå efter vägen söderut och ser att det går förbi Listonpasset och sedan ut ur marken vid Blekvasslan. Farsan och Sune tar sig ner till sina bilar och åker för att se om de kan få in hunden innan han drar iväg för långt. Jag är uppe vid myrarna ovanför Stopplänsen och ser på spåren att det är ett ensamt vuxet djur som Örn far med. Lika bra att försöka få tillbaka honom och börja om!

Hunden kommer tillbaka till vägskälet in till Blekvasselåsen men han vägrar komma till gubbarna. Det tycker jag i och för sig är en bra egenskap att han inte hoppar in i bilar när jag inte är med. Har hört alltför många historier om hundar som stulits under jakt!

Farsan kommer och hämtar mig och sedan när jag kliver ur bilen kommer han och viftar och är glad! Vi åker tillbaka och nu ska jag gå området mellan vägen vid Dippelkojan och Fuluälven. Det är smalt, men det kan stå älg där inne!

Örn myser i solen vid Storrya.

När vi gått efter älvkanten och över Trollvasslans utlopp i Fulan drar hunden uppströms vasslan. Strax därpå ljuder hans gälla stämma och det betyder att han återigen har älg på benen! Det visar sig stämma då farsan strax ropar att det kommer en "stor svart ko" över vägen alldeles norr om honom. Sedan norr om Grundsillret går det över älven och då ståndar hunden en stund men följer inte efter över.

Vi återsamlas och tar nya tag. Går genom skogen vid Slåttstugan. Hinner inte långt förrän Örn börjar skälla grovt och trevande. Märkligt! Jag avancerar och efter några minuter smäller det ett skott från vägen! Det är Sune som skjutit mot en kalv, men han tror det var bom. Jag går fram till gubbarna och får förklarat för mig vad som hänt. Farsan berättar: -Fan, du vet vi stod och talade och då såg jag att kon och kalven kom rakt mot oss inne bland träden, men när de hörde oss vek de av och kom över vägen där borta.

-Jag ställde mig på knä och sköt, men precis då klev kalven ner i diket så jag tror jag sköt över honom, säger Sune. -Tecknade han nåt i skottet då? Frågar jag. -Nej ingenting, så nu får du gå eftersök. -Ok, men vi ska först gå bort och se hur det ser ut om det är något blod eller hår på platsen.

Vi går dit alla tre och trots att det är nysnö på vägen tar det sin lilla tid innan vi hittar stället där älgarna kom över vägen. Avståndet från skytten till älgarna var ca 150 - 200 meter. Ser varken blod, hår eller annat som tyder på att kalven är träffad.

Står och resonerar ett tag och sedan tar jag ut Örn i selen och han vill efter spåren. Farsan och Sune åker iväg och postar norr och öster om skottplatsen och när de sedan ropar att de är på plats börjar jag banda efter spåren.

Det går rakt upp mot Uggelvägen och när jag gått efter ca en och en halv kilometer och hela tiden sett att kalven följt med sin mamma börjar jag förstå att den inte kan vara träffad. Ser inga spår ev blod eller så heller. Örn börjar bli ivrig i selen och skriker till ibland av upphetsning så efter en överläggning med gubbarna släpper jag lös honom och han drar snabbt iväg.

Ca 500 meter längre bort kommer han ifatt älgarna och sätter fart på dom igen. Det går snabbt söderut och efter några kilometer släpper hunden och kommer tillbaka. Älgkalven var oskadad!

 

 

 

Antal kommentarer: 0

Namn: E-postadress: Hemsideadress:
Meddelande:
:) :( :D ;) :| :P |-) (inlove) :O ;( :@ 8-) :S (flower) (heart) (star)




Mata in koden inbäddad i bilden