Älgjakt SIB Mörkrets Jaktlag 2014

Dag 3 - Måndag 8 september

Jag såg det egentligen redan igår, men idag fick jag det bekräftat för mig. Örn haltar! Jag vet inte om det kan vara en sträckning eller något sådant, men jag tar ändå det säkra före det osäkra och meddelar de andra på morgonsamligen att jag måste sitta på pass idag.

Per-Agne får således gå ensam med hund och vi ska jaga Blekvasselåsen. Jag tar ett pass vid grushögen in efter Blekvasslan. Vill inte ha för långt att gå nu när hunden är ofärdig.

Det tar bara en halvtimme sen smäller ett skott norrut. Det är Mattias som skjutit på en oxe. Den gick undan så han inväntar Per-Agne så att han kan spåra efter en bit med hunden. Efter en lite stund ropar Per-Agne att älgen ligger där.

Vi beslutar att dra ihop det hela och ta rätt på den fällda älgen. Jag och Pelle åker och hämtar tracken och sedan utgår vi från parkeringen vid Tvärhugget. Det är jag, Sune, Alexander och Sandra som går med tracken mot älgen och när vi väl kommer dit blir det kaffe och gratulationer till skytten. Mattias har en märklig förmåga att få skjuta älg nästan varenda höst!

Vi tar oss fram med älgen. Det tar sin tid för det är en bit att gå när vi måste runda alla risiga hyggen, men till slut kommer vi fram till vägen och åker till slaktboden i Mörkret.

Dag 2 - Söndag 7 september

Dimmorna virvlar som rök ur tjärnarna och fjällsidan börjar få en rödaktig nyans av den uppgående solens strålar när jag är på väg till morgonsamlingen denna andra jaktdagen. Vi har beslutat att börja en timme tidigare idag, vilket jag tror är bra med tanke på det varma vädret som råder.

Som vi pratade om igår så ska vi se om kon och kalven som Ronny såg fortfarande är kvar inne i Källriset. I det relativt lilla området är det svårt att gå två hundförare samtidigt och Per-Agne säger med ett snett flin att: -"Du, Nonne som gick så lite igår kan väl ta Källriset idag?" Alla som varit inne och gått i Källriset vet hur terrängen där är beskaffad. Tät, risig smågran. Höga tuvor och däremellan djupa källhål! Jag besvarar leendet från Per-Agne och förklarar att jag självklart kan ta det!

Örn är faktiskt lika het idag som han var igår och rumsterar och för liv när vi är kvar i bilen och väntar på passkyttarna. Till slut är alla på plats och vi kan äntligen börja gå tycker Örn! Utgår från exakt samma ställe som gårdagen, gammelvägen vid Trollvasslan, och går upp i Granåsen.

Det är en fantastiskt fin morgon! Det ångar från träden och solens strålar silar ner mellan grenarna.Blåbärsriset dignar av stora fina bär och dess lövverk har antagit en vacker rödbrun ton. Det fastnar sådana löv på mina kängor när jag går och de formligen lyser i kontrast mot det svarta lädret. Ett gäng talltitor tjattrar i ungtallarna och en bit längre bort i skogen hackar någon hackspett. En sådan morgon kan man vara tacksam för att man får vandra en stund här på denna jord!

Vi passerar högsta toppen på Granåsen. Här är det ett gammalt pass med gott om ved, men här kommer nog aldrig någon älgjägare posta mer för nu har det som var ett hygge när passet användes förvandlats till en ungskog med gallringsbehov.

Går över Granåsvägen där kraftledningen passerar. Örn har varit borta ett tag och plötsligt river han i ungefär på samma ställe som igår! Jag tar ner bössan från axeln för man kan ju aldrig veta, det kan ju komma åt mitt håll. Det gör det! Och efter en evighetslång minut dyker en liten ko upp ungefär femtio meter ifrån mig! Jag lägger an och när älgen ser rörelsen stannar den. Oturligt nog bakom den enda lilla gran som finns här så jag kan inte skjuta! När hunden kommer sätter kon fart igen och jag följer svepande efter med pipan. Precis i skottögonblicket får jag den fortfarande lågt stående morgonsolen rakt in i kikarsiktet och blir helt förblindad! Skottet går dock och jag vet inte då var det tar riktigt. Skjuter två skott till på älgen och ser att hon börjar bli ostadig på benen och slutligen dråsar hon ihop lite längre bort i riset. Örn som hela tiden varit i hasorna på älgen blir helt vild och flyger på den och börjar nafsa bak i skånkarna. Eftersom han är så nära är det inte helt lätt att komma åt att skjuta avfångningsskott, men till slut flyttar han sig så pass att jag kan göra det.

Ropar på radion och talar om att jag skjutit en liten ko och sedan myser husse och hund tillsammans vid älgen. Snacka om att Örn är glad! Få vara här vid en nyskjuten älg med sin älskade husse! Mindre lycklig blir han sen när Tobbe kommer och ska hjälpa mig med urtagningen. Jag binder hunden i en liten björk en bit bort och han skäller hela tiden upprört när vi håller på med älgen.

Husse och hund myser vid älgen.

Det visar sig att det första skottet tagit lite långt bak och punkterat våmmen. Som tur är klarar vi att få ur innehållet utan att det hamnar något i bukhålan.

När vi är klara med urtagningen och Tobbe åkt tillbaka till sitt pass fortsätter jag med Örn. Går med honom i band till att börja med så att han inte ska springa tillbaka till kon.

Passerar förbi passet på Hea där Alexander sitter och fortsätter in i Källriset. Här bedömer jag att det inte längre är någon fara för att Örn ska springa tillbaka till den döda älgen och släpper honom. Det är mycket älgspår och det dröjer därför inte länge förrän hunden försvinner igen och får tag i älg uppåt Nedre dikespasset till.

Det går söderut och passerar mellan Skäret och Vasselkroken förbi Sandra. Det är en stor oxe och Örn kommer ganska långt efter i löpan. Jag går upp till Pelle som sitter på Lilla Skärpasset där jag äter lite, dricker kaffe och får mig otaliga anekdoter serverade medan jag väntar på hunden.

Till slut kommer han och verkar ganska slutkörd men vi går ändå ett slag till ner mot Trollvasslan utan att få tag på något mer.

Värmen börjar komma med solens hjälp så vi avbryter och åker och tar rätt på älgen vid Granåsen. Min och Örns älg!

 

Dag 1 - Lördag 6 september

Älgjaktspremiären 2014 är nu ett faktum! Kanske många läsare reagerar och säger att premiären var väl den första september i år, och då har de helt rätt, men vi har valt att skjuta upp jaktstarten några dagar. Ett ofta ifrågasatt beslut, men med tanke på den rådande värmen kanske inte helt dumt den här gången.

Sagt och gjort, vi träffas på morgonen för utdelning av pass och efter det sedvanliga gnabbet ger sig passkyttarna iväg medan jag och Per-Agne blir kvar en stund för att prata ihop oss om hur vi ska gå med hundarna. Det blir så att jag kommer att gå med Örn från Granåsen och utöver och Per-Agne tar längre ner i Hôlla. Det tar lite tid, men till slut är alla hållkarlar ute och vi kan börja gå.

Att med ord beskriva den glädje en jakthund ger uttryck för när den äntligen får komma lös och springa i skogen för första gången på närmare tio månader låter sig nästan inte göras, men jag ska ändå göra ett försök.

Det hela började egentligen att byggas upp redan för flera veckor sedan när jag plockade fram bössan och åkte för att göra skjutprovet inför jakten. Sedan eskalerade det hela när jag genom jobbet varit och besiktigat björnar under årets jakt och kom hem med blodiga kläder. De sista dagarna nu innan jakten har han legat och passat dörren och knappt haft tid att äta när alla gamla välkända kläder och annan utrustning plockats fram och packats ner. Därför har Örn, min trogne gråhund, en väldig iver och gnäller och tjuter till litet ibland, något han aldrig gör annars.

När jag öppnar bakluckan för att sätta på honom pejlhalsbandet står han och trampar och skakar av jaktlust! När han sedan äntligen får komma lös gör han tokrusningar och blir sådär gråhundslåg bak och springer brett med frambenen! Ja, ni som sett en glad gråhund vet säkert vad jag menar?

När den största ivern lagt sig går vi upp i Granåsen. Ser att det är väldigt gott om lingon och blåbär och hinner inte mer än tänka tanken att här borde björnen trivas, förrän jag formligen snubblar över en spillningshög från en nalle!

Går mot Källriset men hinner aldrig dit för Örn river i och försvinner åt sydväst. Undrar vad det var för något? Det enda jag kan göra är att stanna kvar på platsen och avvakta.

Väntan blir inte lång förrän Tobbe som sitter på Huggarkojpasset ropar på radion att det kommer en stor oxe förbi honom och strax därefter även hunden. Jag ser på pejlen att det går över Trollvasslan och ut ur passkedjan. Finns inte så mycket att göra förutom att studera pejlen och samtidigt hoppas på att Per-Agne ska få tag på något.

Örn drar iväg långt söderut på marken förbii nästan alla kända pass vi har där. Slutligen går det ner till Fuluälven ungefär vid Båtfallforsen. Hunden blir kvar där och rotar ett bra tag vid strandkanten. Förmodligen har älgen gått över älven och hunden vågar inte följa efter, vilket är bra för älven är gräns mot ett annat jaktlag!

När han äntligen släppt älgen och är på väg tillbaka börjar han springa vägen uppöver förbi Dippelkojan. Jag börjar så smått överväga att ta bilen och åka och möta upp honom för att vinna lite tid och spara på hundens ork, när han plötsligt drar upp i landet igen och kort därpå ropar Sandra som sitter vid Vasselkroken att hon skymtat två älgar och sedan kommer Örn. När han får syn på henne går han dit och lägger sig helt utpumpad och hon håller på ett bra tag innan hon får honom att fortsätta tillbaka mot mig. Det går väldigt sakta men till slut kommer han med hängande tunga och slänger sig ner vid mina fötter. Han har tappat ett halsband med flärpar som jag satte på honom i morse, men i övrigt verkar allt vara ok.

Åker och tar ett pass i vägänden på Uggelvägen för att vänta där tills Per-Agne gått klart, men hinner inte sitta där länge förrän han ropar att han avbryter på grund av värmen.

Senare när vi återsamlas talar Ronny om att han sett ko och kalv som gick in i Källriset när han gick från sitt pass vid diken. Dem tar vi i morgon!

En trött Örn kommer och slänger sig vid mina fötter. Värmen gör att det blir jobbigt för hundarna.