Älgjakt Stenvallens Jaktlag 2011

 

Dag 9 - Torsdag 15 september

2011-09-15

Det blåser kraftigt från nordväst på morgonen när jag åker ut till jaktmarken. Vi är bara tre tappra själar som möter upp vid bron i Mörkret, farsan, Sune och jag själv. Ja, Örn är ju naturligtvis också med.

Eftersom jag under gårdagskvällen sett älg, bl.a. en kalv, som gått in i marken beslutade vi för att prova att gå där med hunden.

Jag utgår från vägskälet på Öresillervägen. Vi jagar området mellan vägen och de nya hyggena i Blekvasselåsen. Sune sitter på Västra Listonpasset och farsan vid rullen på raksträckan norr om Dippelkojan.

Örn skäller av glädje och springer fram och tillbaka med så där låg bakdel som gråhundar brukar så att gruset sprutar.

Vi kommer snabbt upp till saltstenen ovanför Liston. Hunden, som varit borta en stund börjar plötsligt ge skall trehundra meter längre fram. Det börjar mycket trevande och är grovt direkt. Inte alls det där gälla skallet han brukar ha när han får upp älg. Har han äntligen fattat hur han ska bete sig för att älgen ska stanna och inte skena? Är det ko med kalv? De brukar ju vara ovilliga att springa undan för hunden några längre sträckor.

Jag börjar förbereda mig för att smyga mig på ståndet när hunden lika plötsligt som han började, slutar skälla och kommer tillbaka till mig. Jag ropar till Sune och berättar vad som händer: - Jag vet inte vad det var han skällde på men inte var det älg i alla fall för det skulle han aldrig ha släppt sådär utan vidare.

Vi fortsätter gå. Hunden går bara tiotalet meter framför mig och verkar ovillig att söka ut. Vi kommer utefter en smal myrhals när hunden, fortfarande på ca tio meter, tvärstannar, reser ragg och börjar stormskälla på något lite längre fram i skogskanten. Jag ropar: -Örn, kom hit! Och hunden backar mot mig, fortfarande skällande. Smågranarna i skogskanten tjugo meter framför oss börjar gunga och jag ser något stort och ljusbrunt skymta. Det är en björn! En stor en! Jag ropar igen, den här gången till björnen: -Nej du! Den ljusbruna massan försvinner och hunden stannar som tur är kvar hos mig.

Efter att jag ropat till gubbarna och berättat vad som hänt fortsätter jag gå genom marken, dock på helspänn. Örn är i början helt nära mig och går ibland bakom till och med.

Vi går några slag utan att något mer händer och kommer ut på vägen igen vid Dippelkojan. Vi åker gemensamt till passet på raksträckan och eldar och kokar kaffe. Örn har lagt sig vid min väska och när Sune kommer och går förbi flyger han upp och nafsar honom i fötterna! Han kanske fortfarande är stirrig efter björnmötet?

Samspråk vid lägerelden. Seved Persson (farsan) och Sune Jenssen har jagat tillsammans i närmare ett halvt sekel.

Efter en trevlig samvaro med många jakthistorier och skämt fortsätter vi jaga. Tar området mellan Stenvallvägen och vägen vid Fulan. Det står flera bilar och det är bärplockare där, men vi beslutar oss för att prova i alla fall.

Jag och Örn utgår från slogboden uppe vid Stenvallvägen. har inte hunnit mer än nedanför hygget när jag hör Örns gälla skall lite längre fram. Vilken skillnad mot tidigare idag!

Jag stannar på platsen och det går inte lång stund förrän det kommer två älgar genom skogen rakt mot mig! Jag tar försiktigt ner bössan, men de ser ändå rörelsen och stannar och klipper med öronen. Jag låter hårkorset vila på bogen på de båda i tur och ordning, men det är vuxna djur och således inte skjutbara.

Efter en stund travar de iväg och alldeles efter kommer Örn i deras spår. Jag försöker kalla in honom, men det är lönlöst. Han förföljer älgarna och det går rätt över åsen och ända bort mot Härgrubban innan han släpper och letar sig tillbaka i bakspåren. Han är helt gyttjig men glad och trött. Hoppar in direkt i bilen när jag öppnar skuffen.

Antal kommentarer: 0

Namn: E-postadress: Hemsideadress:
Meddelande:
:) :( :D ;) :| :P |-) (inlove) :O ;( :@ 8-) :S (flower) (heart) (star)