Älgjakt Stenvallens Jaktlag 2011

 

Dag 3 - Onsdag 7 september

2011-09-07

Idag blev det en spännande och händelserik dag! Men som vanligt går jag inte händelserna i förväg utan tar det från början.

Dagen börjar som de föregående jaktdagarna med regn och dimma. Vi jagar i den södra delen av vårt jaktområde idag. Per-Agne går på den östra sidan av Blekvasselåsen och jag tar den västra.

När jag går ut vid den gamla traktorvägen strax söder om Trollvasslan tycker jag att Örn verkar pigg och taggad. Han gjorde några tjurrusningar på vägen när jag släppte honom så att gruset sprutade. Jag tycker inte heller att han bryr sig lika mycket om lämlarna idag, och inbillar mig att det beror på att han fick se och nosa på älgen vi fick igår. Visst kommer han och bär på någon ihjälbiten lämmel ibland, men det är inte alls i samma omfattning som tidigare.

Vi passerar Vasselkroken och kommer fram till tornet nedanför Skäret. Det är mycket blött och halkigt i mossan där det är lite brantare och stenigt. Det rinner små bäckar på alla möjliga ställen där det inte brukar göra det.

Regnet upphör ganska omgående, men det är fortfarande väldigt blött och disigt. När jag lämnar tornet och börjar ta mig ner mot Fulan igen kommer nästan solen fram och man ser Fulufjällets breda rygg insvept i regnmoln i väster.

Låga regnmoln på Fulufjällets östsida.

Hunden söker aldrig ut så väldigt långt, utan håller sig 30 - 50 meter framför mig hela tiden. Det gör att jag kan gå i lugn takt och ändå ha koll på honom. Skönt att ta det lite lugnt också med tanke på förkylningen jag har i kroppen.

När vi kommit en liten bit nedanför det sk. Tisapasset ser jag plötsligt att hunden stelnar till och vädrar söderut mot hygget till, sedan bär det iväg i full sula! Därefter följer hans karaktäristiska ljusa stämma. Jag ser baken på en vuxen älg som försvinner söderut. Det går snabbt ur hörhåll, men jag ser på pejlen att det går över vägen och ner mot älven. Där stannar hunden ett tag och nu hör jag hans grova skall som han brukar ha när det är stånd. Han tystnar och kommer snart tillbaka. Mycket beröm av sin husse! Det som troligen hände när de kom ner till älven var att älgen stack över på den andra sidan och att hunden då stod kvar och skällde.

Detta scenario visar sig stämma när en annan hund kort därefter börjar skälla ståndskall på den andra sidan. Efter en halvtimme smäller två skott och sedan blir det tyst. Attans! Den där älgen skulle ju Örn och jag ha...

Nåväl, det är bara att ta nya friska tag. Går upp till saltstenen vid den lilla tjärnen ovanför hygget för att se om hunden kan få upp något spår där. Det gör han inte, men vi fortsätter ändå upp mot högsta Blekvasselåsen. När vi kommit en bit ropar Per-Agne och undrar var vi är och när han fått klart för sig var säger han: - Då kan väl du börja vända neråt igen så tar jag det här här uppe? - Ok, men jag måste vänta på hunden först, han är på väg mot dig nu. - Ja, och han skäller också!

Sedan går saker väldigt fort. Det smäller två skott hos Per-Agne, och nästan på en gång börjar folk ropa i jaktradion och undra vad det är som händer. Det gör att det blir svårt för mig att nå fram till Per-Agne och få reda på vad som händer. Jag river därför i och säger att det måste vara tyst på radion så vi kan få veta vad som är på gång. Per-Agne ropar: - Det ligger en kalv här nu, men kon är ilsken och närgången, jag återkommer! Det är ett väldigt tumult och liv av hundarna borta hos honom, så jag skyndar mig dit för att hjälpa till.

När jag kommer fram står Örn och skäller som en galning och river ragg av den skjutna kalven. Per-Agnes hundar står en bit bort och skäller de också. Han berättar att kon dröjt sig kvar efter skotten och stått endast ett tiotal meter bort med öronen hotfullt bakåtstrukna och en låg profil på kroppen.

Vi hjälps åt att ta ur älgen under ackompanjemang av hundarnas skällande. Örn får en bit av en lunga, men han är så fokuserad på älgen att han knappt märker det.

Glädjen går inte att ta miste på. Det ser ut som han skrattar.

När vi sedan är klara och på väg att lämna platsen händer nästa grej. Per-Agnes jämttik har gnagt av bandet och kommer sättande mot älgen. Det gillar verkligen inte Örn, att nån kommer för att ta hans älg! Jag hinner dock få tag i honom innan han tar sig fram för att försvara det han anser som sitt byte.

Vi lämnar älgen där den ligger, den får hämtas senare. Örn och jag går nedåt mot Dippelkojan igen. Jag går med hunden i band först för annars är jag rädd att han går tillbaka, men när vi kommit ner en bit släpper jag honom och det går bra.

Vi går några slag upp och ner i lutningen och det händer inte så mycket. Jag planerar att komma fram hos farsan som sitter näst längst sydväst. Innan honom finns det en saltsten och jag går rent slentrianmässigt förbi den. Hunden försvinner och jag ser på pejlen att han går rakt mot passet. Det som sedan händer är att han börjar skälla sådär gällt igen. Jag förstår inte vad det är. Skäller han på farsan? Hör farsans röst på radion: - Nu får ni se upp här! Hunden kom med en fin oxe med åtta till tio taggar. Det gick fort förbi, trettio meter bakom ryggen på mig. Jag fick inget tag att skjuta!

Jag går fram till passet och Örn följer älgen ner till Öresildret, men sedan släpper han och kommer fram till vägen. Han får mycket beröm och vi myser och äter köttbullar. En lyckad jaktdag! 

Antal kommentarer: 1

2011-09-20 19:18:36

Flink hund du har :)
Namn: E-postadress: Hemsideadress:
Meddelande:
:) :( :D ;) :| :P |-) (inlove) :O ;( :@ 8-) :S (flower) (heart) (star)