Dagbok

Vålarnas rike

2012-07-14

Dag 1 14/7 - 2012

Idag är det kronprinsessan Viktorias födelsedag och tillika Frankrikes nationaldag och det firar jag och Örn med att återigen bege oss ut på vandring. Färden går österut den här gången, till Vedungen. Vi utgår från baracken vid Fröberget där harjägarnas konung en gång huserade. Det var besvärligt att ta sig dit för de höll på med vägarbete ända från Flovallen och det myckna regnandet den senaste tiden har gjort den lös och slirig.

Går från bilen rakt uppför branten i Fröberget, och de som varit där vet att det är väldigt brant! Packningen är lika tung som vanligt och det är sannerligen ett kraftprov att bära den uppför berget. Har dock ett hemligt vapen den här gången i form av en ny och rymligare ryggsäck som sitter bättre så det är en väldig skillnad mot vad det brukar vara. 

Uppkommen på Fröbergets platå är jag genomblöt av svett! Det kommer en kraftig regnskur så jag tar skydd under en hamngran tills det värsta har gett sig. Passar på att äta lite under tiden. Hittills i sommar har det inte varit någon värme att tala om och idag är inget undantag då det är endast tolv grader. Ändå har mygg och knott kommit i farten och det är under stundom ganska drygt när man står stilla och det inte blåser. Ser också att hunden är besvärad. Hjälper honom genom att borsta bort dem som sitter på nosen och öronen med jämna mellanrum.

Fortsätter upp mot Oxvålen.Det finns många fjälltoppar här i Vedungfjällen som heter något med vål. Ordet vål är dialektalt för Särna och Idre och betyder ett rundat lågfjäll med kal topp. Var sedan oxe kommer in i bilden när det gäller Oxvålen är inte lätt att gissa. Det kan ju ha med fäbodbruk att göra, men det är troligare att det rör sig om älgtjur som kallas oxe i dessa trakter. Kanske det är eller har varit gott om älgtjurar här? Hur som helst så är det brant att gå upp från den här sidan. Det finns en smal rygg mellan två raviner där man kan ta sig upp, och den vägen tar vi.

Plötsligt bara är man på fjället och det är som att komma in i en annan värld! Granskogen öppnar sig och man träder ut på en grön och lummig fjällhed. Det fläktar skönt och det hjälper till att hålla mygg och knott stångna. Jag tror även att vår herre måste vara med på den här vandringen för nästan samtidigt som jag kommer upp på fjället skingras molnen och solen värmer skönt på våta kläder och utrustning.

Efter en välbehövlig vila fortsätter färden norrut längs Oxvålens östra kant. Utsikten är hänförande! Räkt i väster tornar Städjan - Nipjälletmassivet upp sig, i förgrunden ser man Fjätervålen med sina skidbackar. Norrut reser sig Stor-Uckuvålens  mäktiga gestalt, eller Stor-Ôcka som den heter här. När vi kommit lite längre sticker lite av Sömlingshågna upp i en fjärran horisont och det är som att återse en kär gammal vän. Blickar jag mot sydväst breder skogshavet ut sig och längst bort blånar Fulufjällets breda rygg. Livet är härligt!

Vy från det nordligaste skaftet på Oxvålen, i bakgrunden Storuckuvålen.

Går längst ut på det nordliga skaftet sedan går vi tillbaka mot Oxvålens högsta punkt. Den är utmärkt med ett antal stenar som är utlagda i form av ett kors, de måste synas bra från ett flygplan. På väg dit blir det plötsligt ett väldigt liv på ljungpiparna, d.v.s. mer än vanligt alltså. Samtidigt börjar Örn nosa väldigt på marken, som om han letade efter något. Upptäcker då en av ljunpiparnas ungar som ligger och trycker i dvärgbjörkriset ca en decimeter från hundnosen. Hunden upptäcker inte fågelungen! Då förstär man att den inte kan lämna någon som helst vittring för Örn har en mycket bra nos! Jag drar bort hunden och går därifrån så att föräldrarna får ta hand om den.

Kan du upptäcka fågelungen som trycker i riset?

Nu syns den lite bättre! Den sitter så otroligt stilla att hunden inte kunde lokalisera den!

Fortsätter från högsta toppen ner på Oxvålens östra sida där jag hittar en fin tältplats med utsikt över fjällmassiven, ser även Morvallen härifrån.

Nu sitter jag i tältet och mördar mygg och skriver. Lyssnar på Koppången med Kalle och i fjärran hör jag bruset från Yxningåfallet. Somnar nog snart!

 

Dag 2 15/7 - 2012

Fjällvistelsen fortsätter! Stiger ur tältet vid åttatiden. Har sovit ganska dåligt, den här gången för att det var för varmt! Har skaffat lite nya grejer, bl.a. ett uppblåsbart liggunderlag som när man blåser upp det blir sju centimeter tjockt och isolerar därför bra från kyla och fukt från marken. Min vana trogen sov jag i underställ, ullstrumpor och mössa, så det var inte undra på att det blev varmt!

När frukostbestyren är avklarade och lägret rivet ger vi oss iväg. Har idag tänkt göra ett antal toppbestigningar, den första är Stor-Ôcka. Vägen dit går nästan rakt norrut. Först tar vi oss över en gungflymyr som efter regnet är ännu gungflyigare än vanligt men det går bra att ta sig över.

Efter myrmarkerna kommer vi in i en fjällbjörkskog. Marken under björkarna formligen lyser gult av skogskovall! Detsamma gällde ute på myren där det växte dvärgbjörk. Jag vet ju att skogskovall parasiterar på tall genom att väva in sina rötter med trädets och kan på det sättet stjäla åt sig näring. Här verkar det i stället vara olika björkarter som är valet.

Vad var det?! När vi kommit ut ur fjällbjörkskogen och börjat gå upp mot fjället får jag vara med om något märkligt. Hör plötsligt ett vinande läte som följs av en dov duns. Därefter börjar det ruska rejält bland de lågvuxna björkarna! Först tror jag att det är något större djur, såsom älg eller björn, som rusar fram mot mig genom riset, men förstår sedan att det är vinden. Det är en liten tromb! Den förflyttar sig snabbt och kommer fram till mig. Det är en rejäl vind så det gäller att hålla i hatten! Mygg och knott sopas effektivt undan och det är en befrielse för de har fram tills nu varit ganska besvärliga.

Uppkommen på Stor-Ôckas topp blir det ett längre stopp vid toppröset där jag äter en lunch bestående av kallrökt skinka, kokt ägg, skagenröra och avokado. Medan jag njuter av maten passar jag på att beundra utsikten. Man ser långt från Stor-Ôcka! Långt in i Härjedalen och allra längst bort i ett blågrönt dis som uppstiget från sagornas värld tornar Helags vita massiv upp sig som en barriär mot Norge.

Toppröset på Stor-Ôcka. Utsikten är hänförande och man ser långt in i Härjedalen.

Nästa topp att bestiga är Lill-Ôcka. Enligt kartan är den ettusentjugofem meter över havet, femtio meter lägre än storebror. Det går fort att gå mellan de två topparna. Bortsett från ett blockigare område söder om Stor-Ôckas topp är fjället otroligt lättgått! Det finns nästan inte en sten.

Vilar lite vid toppröset där det förvånande nog ligger en gammal rostig hästsko! Jag tror jag anar hur den hamnat här. Förr hade man hästarna på sommarbete när fjället grönskade som mest. Man lämnade dem utan tillsyn och för att de inte skulle dra iväg för långt gjorde man en spänning som sattes runt frambenen på hästen. På det viset kunde hästen fortfarande gå och beta men inte springa.

Hästsko vid toppröset på Lilluckuvålen. Inte direkt vad man väntar sig att hitta på fjällturen!

Nu sitter jag i tältet på en plats med det fantasieggande namnet Vargdalen! Var nyss upp på den närbelägna Varghöjden. Även här var vyerna fantastiska! Såg bl.a. Sonfjället eller Sôna. Sedan fick jag skynda mig ner hit för det började regna, och det gör det än. Det är fuktigt här inne men mysigt att höra regndropparna mot tältduken.

 

Dag 3 16/7 - 2012

Vid tretiden på natten vaknar jag av att regnet smattrar hårt på tältet. Det håller tätt men det blir väldigt fuktigt inuti. Den fortsatta sömnen blir dålig och vid åttatiden blir det uppehåll i regnandet så jag häver mig upp ur den varma sovsäcken och skyndar mig att plocka ihop grejerna och riva tältet.

Färden går västerut mot bilen. Det bjuds inte på några bedårande vyer idag då hela fjällandskapet är inbäddat i ett grått regndis med låga regnmoln som ligger som ett lock på topparna. Det är ganska vackert på sitt sätt med ett väldigt speciellt ljus. Det blir dock inga foton för jag vill inte ta fram kameran i regnet.

Kommer så småningom till Morvallen. Redan innan man kommer fram till själva vallen förstår man att det är något speciellt med platsen för fjällbjörkarna blir mycket grövre och växtligheten frodigare. Det är näringsrikt! När jag kommer in på den gamla inägan tar jag fram stormköket och tillagar en försenad frukost. Värmen från lågan i duggregnet lockar till sig otroliga mängder knott! Det är den där allra minsta sorten som knappt syns, men de känns desto mer! Det kryper och svider överallt! På särnamål kallas de för svamy, det korrekta svenska namnet torde vara svidknott. Tillvaron i detta knottmoln blir snabbt ohållbar och jag tar min tillflykt in i stugan för att äta när maten är klar.

Färden fortsätter en bit efter den dåliga västra stigen mellan Morvallen och Fröbergsvallen. Följer den bara någon kilometer sedan viker jag tvärt västerut mot Fröbergsplatån.

Ser en gammal ristning i en grovtall vid en bäck. Vad den föreställer kan jag inte tyda eftersom trädet vallat över skadan så mycket. Den rejäla övervallningen här i den senvuxna fjällskogen tyder på att ristningen måste ha gjorts för kanske etthundrafemtio år sedan eller mer. Kanske någon vallkulla var i skogen med kor och getter och som tidsfördriv ristade lite i ett träd. Det var dåtidens graffiti! Tanken svindlar!

Dagens vandring är ju mest en transportsträcka för att komma till bilen och bort från regnet. Hinner ändå se en hel del. T.ex. alla torrakor och lågor på Fröbergets brandfält. Det brann här 1959 och eftersom det ligger så högt över havet går återbeskogningen väldigt sakta. Det står enstaka stora tallar och mellan dem är det midjehögt björksly. Man ser några enstaka tallplantor och längre västerut närmare Fröbergsbranten kommer det in gran.

Det går bra att gå ner för branten trots att det varit älg här som gör att Örn drar och rycker. Får gå runt några mindre skär innan jag kommer ner på planare mark. Kommer ner från berget lite längre söderut än när jag gick upp och här måste man gå genom en contortadjungel från helvetet innan man når baracken. Strax söder om baracken är det två gamla kojruiner, eller kanske den ena var en koja och den andra ett stall?

Det är skönt att komma in i bilen och slippa mygg och knott. Har varit lite orolig för vägens beskaffenhet med tanke på hur dålig den var när jag åkte upp och nu har det regnat ännu mer. Den är dock bättre och när jag närmar mig Flovallen kommer jag ikapp en väghyvel som håller på att sladda vägen.

Avslutar denna berättelse med att återge en dikt som finns uppsatt på väggen i rastkojan vid Morvallen. Den heter Gamla fäbodar av Kerstin Hed:

 

Gamla fäbodar

Här tar den gropiga vägen slut.
Här är svalka och frid.
Lutande stugor, knut vid knut
vittna om gången tid,
stå där bland tåtel och hallonris
gråa, böjda på gamlingars vis,
se bortom åsarnas blånande dis,
murkna allt mer och mer. Ändå de bära, fast glömda och grå,
hänsvunna tiders spår,
än i mäktiga stockar stå
ristade namn och år.
Ännu tala ur trä och sten
röster, stumma för längesen,
gärning, glömd och förbi -
människor, färdmän, som vandrat sin stråt,
gått som vi genom glädje och gråt,
trott och strävat som vi.

Vakna ej minnena sakta till liv
här i den susande ron,
stigna ur blånande bergmassiv
åter i syn och ton?
Mumlar ej vinden i björk och tall:
"minns du hur visor från jäntor i vall
ledde en gång kring myrar och fall
skällornas kling och klong?
Klöv efter klöv, fot för fot
gick över stigarnas sten och rot
skaran, gungande lång,
letade väg bland vindfall och stup
in i villande granskogsdjup - - -
Långt, långt bortifrån glänta och hed
kommo de åter i sjunkande sol,
trötta på mygg och knott.
Tacka och get, kulla och ko
gingo till vila i vallens ro,
hade det ganska gott."

Aldrig mera i solröd kväll
klövjas till svedja och slog -
aldrig en kittel på ärrig häll,
aldrig en skälla i skog!
Aldrig en glad och trallande flock,
härmande gökrop och vallarlock,
drager hit opp när veckan är slut -
aldrig en stråke vid stuguknut
kallar trofast och ömt.
Väggens randgräs och stickelbär
vittna att människor vandrat här,
strävat, hoppats och drömt.
Trasten spelar sin pärlande låt,
bäcken klunkar som suck och gråt
tätt invid stugans dörr:
Grönskande sommar, vinter vit -
ingen skall bo här, ingen gå hit -
aldrig blir det som förr!

Antal kommentarer: 2

2012-08-01 14:00:06 - Ingela

Har du skrivit dikten, den är mycket vacker. Känner historiens vindslag och drömmer mig till Lekåsen (heart)

2012-10-28 12:11:37

Härlig läsning för den som delvis vandrar i dessa trakter.Kommer helt säkert att läsa detta fler gånger och känna myrmarkens gung och hårdmarken under fötterna.
Namn: E-postadress: Hemsideadress:
Meddelande:
:) :( :D ;) :| :P |-) (inlove) :O ;( :@ 8-) :S (flower) (heart) (star)