Dagbok

Vandring i Drevfjällen

2013-06-17

Dag 1 17/6-2013

Åter har jag och min trogne följeslagare Örn fått luft under frihetens vingar. Vintern har varit lång och hård, men nu får vi äntligen sträcka ut stegen på fjällhedarna igen. Både jag och hunden tycker det känns underbart! Vilket i och för sig inte är så konstigt, för likt renens klövar och fjällrävens tassar är vi gjorda för att gå i fjället.

Färden börjar vid Gröningshållan i Gördalen. Vi trampar okänd mark denna gång, Örn och jag. Är på väg upp på Drevfjället och där har vi aldrig varit tidigare.

Det är tungt att gå uppför stigningen med full packning men kommer så småningom upp på fjället. Min första reaktion är att det är så tyst och stilla. Förutom den riptupp som skrattade ut oss på uppvägen hör vi inga fåglar. Var är ljungpiparna? Spovarna? En enda ljungpipare ser och hör vi vid tjärnarna mitt uppe på fjället, i övrigt är det ett snällt och stenfritt fjälll och överfarten sker odramatiskt.

Dramatiken ökar dock markant när vi passerat Tysksätra och kommer ner till Drevjan! Bron som enligt kartan ska finnas där gör det också, men den är i mycket dåligt skick! Några halvruttna stockar beslagna med plankor ligger i en skarp lutning mot ett gammalt brofundament i timmer.

Jag överväger om jag ska gå till bron norr om Drevsjön, men inser att det blir alltför stor omväg. Beslutar mig därför för att göra ett försök med denna bro! Den är smal och rank och vickar betänkligt när jag prövande sätter några klövar på den. Tar därför beslutet att försöka passera den krypande på alla fyra med en trilskande gråhund i släptåg och en trettio kilos ryggsäck på ryggen!

Den ranka och vingliga bron över Drevjan strax söder om Drevsjön är en spännande utmaning när man har hund och tung packning!

Det är ett par meter ner till vattnet och det vickar och vinglar rejält, men det går bra. Får akta mig för några uppstickande spikar och när jag ska gå av trasslar jag in foten i Örns sele och vinglar rejält på bron medan jag försöker komma loss. Tar mig dock över utan att ramla i!

Går sedan upp på Rödfjället och slår upp tältet vid några småtjärnar ca en kilometer norr om Trolltjärnen. Här sitter jag nu och lyssnar på regnets smatter mot tältduken. Örn tuggar förnöjt på en pinne och jag smuttar på en whisky. I morgon fortsätter färden norrut mot Härjåhogna! Gonatt!

Dag 2 18/6 - 2013

Hur många mygg finns det? Det finns säkert forskning om det. Beräkningsmodeller. Jag har ingen aning om antalet, men vill härmed meddela forskarstaben att de vid nästa beräkning kan dra av ca tusen stycken från populationen i Nordvästra Dalarna! Men jag börjar i den trevliga änden av dagens vandring.

Morgonen är fantastisk på Rödfjället! Det har regnat under större delen av natten, men tältet har hållit tätt och regnets stilla smatter har haft en sövande inverkan. Bättre vaggsång kan man inte få!

Efter att ha ätit en obligatorisk frukost på ägg och bacon och inmundigat några koppar rykande hett kaffe, plockar jag ihop lägret och ger mig iväg. Rödfjället är lättgått till en början, men det blir snart svårare då det växer vide, men framförallt dvärgbjörk, i täta midjehöga snår. Det blir drygt i längden att lyfta högt på benen när man har tung packning.

När vi kommit ner mot myrmarkerna på Rödfjällets västsluttning möts jag av en väldig väldoft som slår emot mig. Börjar titta mig omkring och ser då att det är alldeles fullt med blommande lappspira. Har aldrig sett denna blomma tidigare och är fascinerad över att denna relativt oansenliga växt kan dofta så underbart!

Lappspiran hör till familjen lejongapsväxter och är relativt oansenlig, men när den växer i stort antal möts man av en himmelsk väldoft!

En teori tar form i skallen när jag går på Rödfjället. Varför heter det just så? Min teori som jag provar här är den att den rikliga mängd med dvärgbjörk som finns på hela detta fjäll, under hösten får klart röda löv och därmed ger hela fjället ett rött utseende?

Jag avbryts bryskt i mina funderingar när vi kommit till Rödfjällsbrunnan. Örn börjar buffa och drar i selen. Uppe på en höjd ca trettio meter bort ser jag orsaken till hans intresse. En älgko brakar iväg så att fjällbjörkskogen gungar och två rödbruna små älgkalvar reser sig och ser sig storögt omkring. Mer än så hinner vi inte se för jakthunden Örn skriker rakt ut och älgarna försvinner snabbt ur synhåll.

Följer sedan kanten av Lissfjället. Det är mycket blötmarker och jag måste hoppa över flera bäckar. Vinden fläktar svagt så jag känner inte av myggen så farligt än men det ska bli värre, mycket värre!

Norr om Österfjället blir terrängen riktigt lättgådd ett tag. Undervegetationen går från ris och sly till lavar och ljungväxter. Vinden avtar och värmen stiger vilket gör att myggen börjar komma igång. Vid en vilopaus står jag och kikarspanar ut över nejden. Ser på mycket långt håll en älgtjur som står och betar på ett träd. En mäktig syn!

I Österfjällets ostsluttning ligger det fortfarande stora områden med snödrivor. Går fram till en sådan för att se om Örn vill leka och det vill han! Han har alltid gillat snö och kan inte låta bli att rulla sig och åla som en utter!

Örn har alltid varit tokig i snö och kan inte låta bli att leka och åla sig i den när tillfälle ges.

Fortsätter sedan upp till toppen på Kvithogna. Fantastiska vyer breder ut sig. Långt borta i väster ser jag ett fjällmassiv i ett blånande dis som tornar upp sig vid horisonten. Jag tror att det kan vara Rondane.

Från paradis till helvete! Hinner inte mer än komma ner från fjället förrän det blir väldigt besvärligt. Terrängen är mycket kuperad och blockrik. Fjällbjörkskogen står tät. Fastnar ideligen med ryggsäcken i grenar och står och stapplar och letar fotfäste bland stenar och ris. Det värsta är dock myggen! Jag brukar inte vara känslig mot mygg, men nu är det nästan även för mig outhärdligt! De höll sig lugna uppe på fjället men är nu som blodsugande demoner från helvetet! De flyger in i ögonen och öronen. Andningen blir svår eftersom man hela tiden drar in mygg i mun och näsa! Örn har även stora problem. De biter honom i de ädlare delarna och huvudet är täckt av mygg. Ögonbrynen börjar svälla upp. Vi får nästan panik!

Det är väl därför vi bara går och går i flera timmar utan att stanna och vila. Ca en kilometer från Röskåsen säger kroppen stopp. Den måste vila. Jag mår illa och benen vill nästan inte bära. Vilar en timme och sedan går vi sista kilometern.

Dag 3 19/6 - 2013

Kommer iväg tidigt denna morgon. Redan vid sjutiden kränger jag på mig packningen och går norrut. Det är gråväder, men samtidigt fläktar det så myggplågan är inte så illa som igår.

Det är annan terräng nu än det varit de senaste dagarna. Barrinslaget ökar ju längre från fjället jag kommer och på sina ställen står det grova men korta granar och tallar. När jag kommer till en liten myr och vänder mig och blickar bakåt breder en fantastisk syn ut sig mellan de gamla träden när Härjåhognas mäktiga shilluett tornar upp sig mot skyn. Grämer mig då att jag på grund av risken för regn har kameran nerpackad.

En stund senare tackar jag ändå min lyckliga stjärna att jag inte har den runt halsen som jag brukar. Vi ska passera en bäck, Örn och jag. Den är varken speciellt djup eller bred, behöver bara ta ett fotsteg på en sten mitt i bäckfåran så är jag över. Tar steget ut på stenen, halkar av den och blir stående ute i bäcken och försöker febrilt få fotfästen bland de hala bottenstenarna. Hittar inget utan halkar bara mer och mer och faller till slut åt sidan och tyngden från säcken och att Örn drar i selen gör att jag går ner på ena knät mitt i bäcken! Måste ta emot mig och kör ner ena näven i stenarna på bottnen (märker senare att en nagel gått av och att jag skurit upp pekfingret). Lyckas pressa mig upp men då är i princip hela höger arm samt höger ben upp till låret blöta. Kängan är vattenfylld. Hade jag haft kameran runt halsen hade den hamnat i vattnet! Det hela avlöpte bra och efter ett par tre timmar har allt utom kängan torkat.

Färden fortsätter och jag kommer så småningom fram till Härjeån. När jag ska gå över bron ser jag att det ligger en tygkasse där. Ser mig omkring och upptäcker en kille som sitter på huk lite längre nedanför bron och håller på och diskar eller tvättar något. Han får även syn på mig och vi vinkar och hejar på håll.

Efter detta blir det återigen en annan karaktär på marken. Den gamla barrskogen ersätts av myrmarker där det efter det myckna regnandet under stundom är besvärligt att ta sig fram. I de blötaste partierna ligger det rester av stockar som lagts ner här för länge sedan för att underlätta överfarten, men nu har dessa sk. "klôhper" sjunkit ner i myren och syns inte ibland. Då är det lätt att man tar ett felsteg och trampar bredvid, och med en trettio kilo tung packning håller man nästan på att bli fast i gungflyet.

Kommen nordväst om Gårdsjön tar vi vår första rast för dagen. Har då hållit på i ca tre timmar och gått en mil! Sitter på en trädstam i kanten på en myr med en liten tjärn i blickfånget och filosoferar. Det är tuvullens tid nu och det lyser vitt som av snö runt den lilla tjärnen. En sjöfågel glider sakta fram på vattenspegeln. Ett underbart skådespel! Örn kurar ihop sig vid mina fötter efter att ha fått lite korv naturligtvis. Livet är härligt! Om man ändå hade kunnat få dela sådana här stunder med henne...

Det är tuvullens tid nu och det lyser vitt som av snö runt den lilla tjärnen. En sjöfågel glider sakta fram på vattenspegeln.

När vi fortsätter ändrar landskapet utseende igen. Nu är det klen, gles tallskog som breder ut sig. De många gamla varglavsbevuxna stubbarna vittnar om att det avverkats skog här för länge sedan. Det är väl förmodligen rester efter den sk. dimensionsavverkningen som var den första vågen av skogshuggningar som utfördes under 1800-talet. Endast de grövsta träden höggs då bort och de klenare lämnades kvar. I dessa karga trakter växer skogen mycket sakta och det är därför den fortfarande etthundrafemtio år senare fortfarande mest består av klena glest stående tallar. Det här är bergfinkarnas rike. Överallt hör man deras karaktäristiska läte rulla över nejden.

Kanske är det just bergfinkarna två tyska ungdomar står och spanar efter med kikare ute på en spång när vi kommer över en liten kulle? De ser oss inte och innan de hinner göra det får Örn syn på dem och skäller med sitt grova skall. De blir helt överrumplade och hoppar högt innan de ser att det är en hund. Det ser faktiskt lite komiskt ut!

Efter detta händer inget mer den sista halvmilen till bilen. Det är gudomligt att få ta av sig blöta kängor och byta till rena torra strumpor. Åker sedan till Gränsbua och köper en glass. Underbart...

 

 

 

Antal kommentarer: 4

2013-06-26 14:15:21 - Finn Moen, finnmoen@bbnett.no

Hei ! Det var trivelig å lese din beretning om vandringen gjennom disse traktene hvor jeg har ferdes ganske mye i løpet av det siste halve århundret. Drevjan som du passerte renner like forbi min hytta (på norsk side av grensen.) Det er jo i disse områdene de fleste setrene ligger, som jeg har malt bilder av til Idre Bygdebok. Mange eventyrlige vandringer har jeg gjort i disse traktene ! Takk !

2013-06-26 14:20:04

Hej Finn! Ja, detta är verkligen en fin trakt. Jag planerar att göra en vandring på den norska sidan på både Drevfjellet och Skardfjellet. Får se om den hinns med i år!

2013-06-27 10:41:16 - Finn Moen, finnmoen@bbnett.no

Hei igjen ! Også i sommer har jeg gjort en vandring i Lissfjället/ Østerfjellet, malte en akvarell ved bekken helt oppå fjellet lengst sør på Østerfjellet. Teltet ved Medskogsån, og gikk tilbake til min koie ved Kvisla.

2014-01-23 10:39:10

j
Namn: E-postadress: Hemsideadress:
Meddelande:
:) :( :D ;) :| :P |-) (inlove) :O ;( :@ 8-) :S (flower) (heart) (star)