Dagbok

En novemberdag

2013-11-17

November... Bara namnet gör att man känner sig nedstämd. Den längsta, mörkaste och tråkigaste månaden på hela året säger många. Det blir bättre i december när snön kommer och lyser upp, och allt stök inför julen gör det roligare. Men november vad ska den vara bra till egentligen? Gjorde man rätt så drog man till sydligare breddgrader. Eller..? Kanske det finns saker med denna månad som inte är så tokiga ändå? Läs nedan så får du se!

Många tycker jag är tokig som trots att jag har ett jobb som ofta tar mig ut i skogen och upp på fjället ändå vill ut när jag är ledig! Jag försöker förklara att det inte är samma sak. När jag är ledig gör jag ju vad jag vill och går vart jag vill. Målet för dagen är att gå ut i skogen, göra upp en eld och sedan grilla korv! Det är saker jag inte kan göra när jag jobbar.

Efter att ha fyllt på fröautomaterna till småfåglarna och sjasat iväg en nötskrika tar jag min ivriga gråhund och går iväg från stugan. Det är lite besvärligt före. Snön som kom förra helgen har efter de senaste dagarnas blåst och mildväder sjunkit ihop till en stenhård skorpa som gör att det skrapar någonting rent otroligt när man går. Jag har med mig bössan och har tänkt titta efter någon orre eller tjädertupp, men chanserna att få göra det känns minimala under rådande förhållanden. Till yttermera visso är det inte bara så att ljudnivån är hög utan det är även väldigt ansträngande att gå över halvfrusna myrar som varken bär eller brister. Det påminner mycket om den blå tjockmattan man skulle jogga på i gympan när man gick i skolan. Det är bara det att här får man inte vila efter trettio sekunder! När jag passerat kraftledningen och kommit upp en bit i åsen går det bättre för här är det fastare mark och inte så mycket snö.

Kommer fram till den fina skogen vid Lislåkölsbäcken. Här finns det många gamla tecken från forna tiders skogsbruk. Höga, grånade stubbar som avverkats för hand med enkla verktyg står lite överallt mellan stammarna. Kommer fram till ett ställe där det står tre riktigt grova stubbar och det ligger även en lumpad stock av en ansenlig dimension. Man lämnade stockar som var rötade och den här mossbevuxna jätten är alldeles ihålig. Sådana här träd finns ju knappt i dagens skogar. Ett kortsiktigt tänkande för hundra år sen förändrade landskapet för alltid.

Gamla, grånande stubbar står lite varstans i skogen och minner om en annan tid. Man kan med lite träning se på snittet på stubben om den är avverkad med yxa, timmersvans eller motorsåg. Denna är avverkad med timmersvans. Notera hur vridna årsringarna är, ett tecken på att trädet var mycket gammalt när det höggs ner.

Jag hinner inte gå långt förrän historiens vingslag återigen gör sig påminda. Den här gången springer jag på en gammal rostig järnspis från Husqvarna fabrik. Ja, egentligen springer jag inte på den, vet ju sedan många år tillbaka att det finns en gammal grund här efter en skogshuggarkoja. Men jag minns den gången jag verkligen snubblade över denna plats. Hade ingen aning om att det legat en koja här. Sedan dess har jag sprungit på ett flertal liknande platser och många har säkert försvunnit helt och kan inte ses längre. Blir alltid stående ett tag på sådana här ställen. Ser för min inre blick hur stugan kan ha sett ut. Var stallet stod. Var hämtade de vatten till hästen? I bäcken så klart. Vart tog kojan vägen sedan? Det finns inga rester av stockar här utan endast en fyrkant med grundstenar samt den gamla spisen. Det tyder på att kojan monterats ned och fraktats någon annanstans, men vart? När sattes kojan upp? Hur länge var den i bruk? Vilka var det som bodde och jobbade här? Dessa frågor skulle det vara hyperintressant att få svar på!

Den här gamla spisen av märket Husqvarna ligger mitt i skogen, men börjar man titta sig omkring ser man snart resterna efter en husgrund och en murstock.

Efter detta passerar jag Siavägen och fortsätter genom en ungskog innan jag når fram till telet vid Lislåkölen. Här står de grova gamla tallarna glest. Ett resultat av upprepad plockhuggning och sedan en obefintlig föryngring. Det kommer en del småtallar och granar, men det går långsamt.

Hittar min lägerplats där jag var i fjol i september. Då var även Jiiri med. Nu är han en del av de minnen som svävar genom de ljusa skogarna på Sias sluttningar. Gör upp min eld. Det doftar himmelskt av tjärveden och sprakar gemytligt av grangrenarna. Går och täljer en grillpinne av en liten björkgren, bara det är en lisa för själen, sedan letar jag fram några ost&bacongrillare. Örn följer noga mina förehavanden. Vem vet? Det kan ju hända att det finns någon korv även till honom!

En lavskrika kommer jamande mellan tallstammarna och slår sig ner i en ungtall tjugo meter bort. Jag lägger ut en korvbit på en stubbe, men den kommer inte dit och tar den. Konstigt, lavskrikorna brukar ju komma och ta mat som erbjuds, men den kanske är rädd för hunden?

Snart vankas det korv!

Stärkt av mat och kaffe fortsätter vi när elden brunnit ut. Passerar den höga fina tallen en bit längre ner i sluttningen! Hoppas den får stå kvar länge än. Ser tecken på andra forna bränder i form av sotade högstubbar som blivit lämnade när man avverkade och nu står insprängda i ungskogen. Viktigt och bra att de finns! Det finns många arter av bl.a. lavar som är beroende av svartbränd ved. Problemet är att de för en tynande tillvaro eftersom det troligen aldrig mer kommer att brinna här.

Sotade stubbar som den här står fortfarande kvar även i ungskogar. Problemet är att de och de lavar som är knutna till dem för en tynande tillvar då det troligen aldrig kommer att brinna här igen.

Alldeles på sluttampen när vi börjar närma oss stugan igen kommer en orrtupp glidande på kupiga vingar. Den slår sig dock aldrig ner utan jag får lyfta hatten till den innan den försvinner ur synfältet in i den nedgående solens rike.

 

Antal kommentarer: 4

2014-01-24 11:57:44

Alltid lika fängslande att läsa om din och Örns vandringar nu när jag själv inte orkar med såna stapatser. Fortsätt gärna att berätta .Gammal särnkäring i förskingringen

2014-01-26 19:41:51

Hej! Jag och Örn ska ut på nya äventyr framöver och då kommer jag att återge dem här, var så säker! Hälsningar John

2014-03-21 12:14:07

På återbesök Särnkäringen

2014-03-30 21:49:40

Hej! Kul att läsa om dina utflykter. Har själv gått i dessa marker, men inte stött på någon spis. Får göra ett försök att hitta den i sommar. Hälsningar Hans på Siavallen
Namn: E-postadress: Hemsideadress:
Meddelande:
:) :( :D ;) :| :P |-) (inlove) :O ;( :@ 8-) :S (flower) (heart) (star)