Dagbok

Vandring på Fulufjället - Dag 1

2014-07-07

Semestern går in på sin fjärde och sista vecka och det utan att jag fått till någon ordentlig fjälltur. För att råda bot på detta har jag bestämt mig för att dra upp till Tangsjön några dagar. Även Örn, min trogne gråhund, har nog saknat våra turer, vilket märks redan kvällen innan när jag tar fram vandringssäcken och börjar packa ner välkända saker, för då kommer han fram och nosar och är nyfiken och när han sedan förstår vad som är på gång blir han ivrig och viftar.

Som så många gånger förr kör jag upp bilen till Brottbäcken och utgår därifrån. Det är ett bra ställe att börja sin vandring ifrån tycker jag eftersom det inte är så brant och man kommer upp på kalfjället ganska snabbt. Idag tar jag dock inte den vanliga vägen via Särnmanssjön, utan går i stället förbi Klortjärnen.

Örn drar och vill gå den vanliga vägen när vi kommer fram till stället där leden delar på sig, och han ser frågande på mig när jag viker av in på för honom okänd mark.

Det kvillrar och porlar av smätvatten lite varstans när vi går längs leden mot Klortjärnen.

Det är fortfarande mycket snö kvar längs fjällsidorna, mycket mer än jag någonsin sett i juli, men så får man ju också komma ihåg att det var en väldigt snörik vinter, en sen vår och en kall inledning på sommaren. Nu har dock värmen börjat göra sitt och det porlar och kvillrar lite varstans när smältvattnet letar sig fram. Ser att det på många ställen fortfarande bara finns visset och brunt fjolårsgräs vilket tyder på att snön alldeles nyss smält bort. När jag tittar närmare ser jag att det är mängder med nya skott på gång.

Efter att ha druckit kaffe och vilat vid Klortjärnen lämnar vi leden och går rakt upp mot Gäljådalens övre delar. Till att börja med är det lite besvärligt att ta sig fram då jag antingen måste trassla mig fram genom en snårig fjällbjörkskog, eller också stappla med tung packning över rasbranter och blockhav. Det hela avlöper dock väl och så småningom kommer Örn och jag ut i mer lättgådd terräng.

Rasbranter och blockhav gör det svårt att ta sig fram i fjällkanten vid Klortjärnen.

Vinden har tilltagit, vilket i och för sig är bra för att då hålls mygg och knott stångna, men det blåser kanske lite väl mycket, är på väg att tappa hatten flera gånger! Passar på att stanna och borsta av Örn lite päls vilket sannerligen behövs, har aldrig sett honom ha så mycket päls någon gång. Underullen är otroligt tät och kompakt, rena fårpälsen! Hårtussarna som jag får loss släpper jag i vinden och rätt som det är far hunden upp och ska jaga efter dem i tron att det är en mus eller kanske en lämmel. En halvtimme och en halv gråhund senare börjar vi bli nöjda och fortsätter vandra.

Hörde en gök neråt Klordalen till, men i övrigt har det varit lugnt på fågelfronten. Detta ändras när vi börjar komma in i systemet med bäckar och lokar öster om Gäljåsjön. Allra först är det Herr och Fru Spov som får syn på oss och börjar cirkla ovanför våra huvuden och låter oss få ta del av deras gälla, enerverande varningsläte. Det är ju ganska effektivt, för om en inkräktare inte låter sig skrämmas av det så blir han i alla fall så trött på det att han lämnar platsen för den sakens skull!

Kort därpå faller ljungpiparna in i klagolåten när de flyger framför oss från sten till sten och lockar oss längre och längre bort från sitt bo som vi ändå inte kan se eller ens är intresserade av. Ljungpiparna är så vackra med sitt svarta bröst och guldskimrande ryggparti. Ett skarpt vitt fält löper som en avgränsning däremellan.

Jag står och studerar en ljungpipare genom kikaren när jag får se en rörelse i ena ögonvrån. Vrider okularet ditåt och får då se en gulärla som sitter på en sten och vippar på stjärten! Blir väldigt glad för jag har aldrig sett en sådan fågel förut. Den är så fin med sin gula undersida och sitt svarta lilla huvud.

När jag nästan kommit fram till det lilla fallet i Gäljåns övre delar sker nästa fågelmöte.  Den här gången är det en stenskvätta som ”keckar” varnande och flyger fram och tillbaka över stigen framför oss för att dra vår uppmärksamhet bort från boet. Den sätter sig till slut på en sten och när jag stått och studerat den i kikaren en stund förstår den nog att faran är över och börjar i stället att putsa fjädrarna.

Kommer fram till Gäljåns övre dalgång. Det är en vacker och samtidigt dramatisk plats då den lilla ån skurit sig ned i berget och skapat en spektakulär ravin i vars övre del det är ett litet vattenfall.

Gäljån har skurit sig ner i berget under årtusenden, men man ser även spår efter det stora regnet för sjutton år sedan. En imponerande och respektingivande syn!

Blir stående en stund i respekt och beundran inför naturens oerhörda krafter för här ser man fortfarande tydligt spåren efter det dramatiska regnovädret för sjutton år sedan. Så här långt upp ovanför skogsgränsen, ser man dessa spår i form av att sandstenen lyser rosa på ravinens sidor eftersom det inte hunnit bli någon lavpåväxt ännu. När allt regn som kom den gången började leta sig ner i glipor och håligheter på fjället byggdes det upp ett enormt tryck som till slut blev så stort att klippblock och delar av urberget sprängdes loss och det är det man alltså kan se spåren av än idag.

Blir kvar länge i ravinen och fotograferar och förundras. Det ligger fortfarande kvar snödrivor på kanterna som är uppskattningsvis tre till fyra meter djupa! Detta bidrar naturligtvis till det dramatiska intrycket.

Det finns snödrivor i Gäljåns övre dalgång som fortfarande är tre till fyra meter djupa!

När jag lämnar Gäljån och går mot Tangsjön ser jag regnbyar som drar in från sydväst varför jag ökar på stegen. Kommer fram till stugan och känner en värme spridas inombords. Tycker om det här stället!

Antal kommentarer: 2

2014-07-16 21:43:00 - Ola

En fin beretning! Fortsett.....:)

2014-07-16 21:45:07

Dag 2 kommer inom kort Ola :)
Namn: E-postadress: Hemsideadress:
Meddelande:
:) :( :D ;) :| :P |-) (inlove) :O ;( :@ 8-) :S (flower) (heart) (star)