Dagbok

Vandring på Fulufjället - Dag 2

2014-07-08

Vaknar tidigt denna morgon, redan vid sex, men medan jag äter frukost och dricker morgonkaffe rullar rena Lützendimman in österifrån och sikten blir endast ca trettio meter. Nödgas därför vänta ett tag innan jag kan ge mig ut på fjället. Det går dock ingen nöd på mig då jag har kaffe och sällskap av Jo Nesbøs senaste roman.

Vid niotiden är dimman nästan helt borta och jag kan börja min vandring. Går västerut mot Altarringen och när jag kommer fram dit träffar jag på några yngre norska killar, ja jag såg dem ju redan igår kväll när de gick upp på kullen utanför stugan och försökte få kontakt med sina mobiler, vilket förstås var dömt att misslyckas. Nu kommer vi i samspråk och de berättar att de utgick från parkeringen vid Njupeskär igår och fortsatte via Rörsjön till Tangsjön där de sovit i natt. Nu ska de följa en gammal gångstig till Ljørdal där de bor.

Jag frågar om de vet vad Altarringen egentligen är för plats och de svarar att de har hört att det har med fångst av falkar för längesedan att göra. Jag blir helt paff! Hade inte räknat med att de skulle ha en aning om det, men blir glad att några yngre personer intresserar sig för Fulufjället och vill vandra där. Det bådar gott inför framtiden!

Efter att ha sagt farväl av de norska killarna, önskat god tur och fått ett ”i lige måte” tillbaka fortsätter Örn och jag och går rakt upp och över Storhöa. Det går snabbt och lätt att gå här då det är slätt och fint och nästan ingen sten. Förundras som så många gånger förr över hur skiftande terräng det är på det här fjället. Allt från fjällhedar med tjocka, fjädrande lavmattor och gräsmarker med spridda, knähöga enbuskar, till nästintill ogenomträngliga blockhav och rasbranter. Det gäller att planera sin vandring så man undviker besvärliga ställen.

Fortsätter över Slotthöa och in på den norska sidan upp på Fulufjällets högsta punkt Slottet, 1047 meter över havets yta. Här ligger lite större block spridda och de verkar vara av en annan bergart än den annars förhärskande sandstenen, för blocken här är mörkare och verkar bevuxna av lite andra lavar än kartlav som det brukar vara.

På Slottet är det större stenblock av en annan, mörkare bergart än den annars så vanliga sandstenen.

Sitter en lång stund på Slottet och bara är. Tiden blir mindre viktig sådana här gånger. Man känner att man är en del av allt. Seglar tillsammans med de ulliga molnen på himlen. Känner styrkan och kraften från den kompakta barrskogen som breder ut sig nedanför fjället för att till slut tona ut i fjärran i ett blågrönt dis. Låter blicken glida över alla de blinkande ögon av vatten nere i skogslandskapet och följer dalgångarnas markanta revor in mellan olika fjäll. Man känner att man lever.

Till slut går jag motvilligt vidare. Viker av söderut mot Simlehøa. På särnamål heter den Sômmôlhöa. Simle eller sômle är ett norskt ord för vajan, renkon och det är inte svårt att förstå att det här, på den tiden då det fortfarande fanns vildren i dessa trakter, var en bra plats för renkorna att vara med sina kalvar på sommaren. Det finns nästan inte en sten här och gräs och lavar breder ut sig så långt man kan se.

Här börjar även ett annat inslag göra sig gällande på fjällheden. Korta, gamla vresiga granar står lite här och var. De är inte lika de grankloner som är så otroligt gamla som man annars brukar se uppe på fjället. I stället rör det sig här om ”riktiga” träd med en enda kort och kraftig stam och sparsamt med grenar, attribut som är ett tecken på den hårda tillvaron här uppe. Ser dock att det kommer några ljusgröna centimeterlånga årsskott längst ut på de få grenar som ändå finns.

Det är vid en av dessa granar som marken formligen exploderar framför våra fötter när vi kommer och går! Med högljudda pipanden far ett tiotal ripkycklingar åt alla håll i riset och hönan börjar sitt uråldriga skådespel där hon springer efter marken med släpande vingar och låtsas vara skadad för att lura bort oss från sina små telningar. Jag förklarar för henne att vi är ute på vandring och inte har något ont i sinnet, vilket hon till slut verkar acceptera och flyger iväg för att leta efter ungarna.

Riphönan uppvisar sitt uråldriga skådespel där hon låtsas vara skadad för att lura iväg oss från kyckligarna.

Kort efter detta när jag kommer fram till ett av de på Simlehøa så ovanliga ansamlingarna av stenblock ser jag en ljus fågel som flyger mellan stenarna. Den är svart på ryggen och dess undersida och huvud är helt vita. Har aldrig sett den fågeln tidigare, men jag förstår efter otaligt bläddrande genom åren i olika fågelböcker, att det måste vara en snösparv. Den är så fin där bland de av kartlav bevuxna grönt lysande stenarna och den ser på mig med en lugn och intelligent blick.

Det är fantastiskt lättgått här på Simlehøa, Örn och jag formligen flyger fram över fjällheden. Det känns som att befinna sig i en dröm som man aldrig vill ska ta slut. Vill aldrig att synerna och intrycken skall sluta strömma mot mig. Till slut står vi dock på sydspetsen av Simlehøa, drömmen blir verklighet och eftermiddagen har gått över i tidig kväll. Det är ca tolv kilometer fågelvägen tillbaka till Tangsjön och vi vänder mot nordost igen.

Går parallellt med Girans yxhugg i fjällsidan och ser hela tiden vattenfallet i den lilla åns övre del. Ämnar gå där förbi och fotografera lite och se om strömstararna häckar där även i år.

När vi ca en och en halv timme senare kommer fram, Örn och jag, börjar solens strålar stå lågt och vattenfallet skimrar i ett djupare, mildare, guldliknande sken. Jag går upp på den lilla toppen bredvid ravinen där det fläktar lite så att myggplågan är lite mindre påtaglig. Tar av mig säcken och säger åt Örn att vakta den. Han lägger sig bredvid den och tittar glatt på mig med pigga ögon, sedan blinkar han som att han vill säga ok. Han är fin.

Går ner till fallet. Strömstararna häckar här i år igen och har boet på samma ställe, väl dolt under en klipphylla. Kan inte låta bli att beundra dessa härdiga fåglar. Har många gånger studerat när de mitt i vintern oavsett hur kallt det varit, suttit på iskanten alldeles intill det starkt forsande vattnet för att plötsligt dyka i efter något att äta, sedan upp på isen igen. En av de saker som förundrar mig mest är hur de klarar att inte förfrysa sina tunna små fågelben! Idag är dock den risken minimal då man med lätthet kan byta ut minustecknet framför temperaturen till ett plus i stället.

När jag gått runt ett slag både ovanför och nedanför fallet, går jag tillbaka upp till Örn. Han viftar glatt och jag kliar honom lite och ”tjåler” ett tag. Har svårt att slita mig från denna fantastiska plats. Vet att klockan börjar bli mycket och det är fortfarande en dryg timmes vandring till Tangsjön, men jag bara måste få sitta här en stund till och fylla på minnesdepåerna så jag har att ta fram sen under långa mörka vinterkvällar. Det skall visa sig att den lilla extra väntan är väl värd att unna mig.

Sitter där i ett halvt meditativt tillstånd och spanar över fjällheden och vidare mot blånande berg och mörka regnmoln vid den fjärran horisonten. Blicken glider ner mot fallet, likt en magnet drar det uppmärksamheten till sig. Plötsligt sveper en skugga förbi i det guldgula skenet på bergväggen bredvid fallet! Jag vänder mig om för att se upphovet till detta och får då se en fantastisk syn! Ungefär femtio meter bakom oss glider en kungsörn lågt över marken och spanar! Den verkar inte bry sig om mig och hunden, vi är väl ointressanta, utan den glider tyst vidare efter kanten på ravinen på mäktiga vingar som bärs upp av vinden. Iakttar örnen så länge det går tills den slukas upp av fjällheden och är borta.

Efter detta blir det ännu svårare att lämna platsen, men till slut måste jag när solen börjar gå ner. Det blir en rask marsch, eller i alla fall så rask den kan bli när man gått en dagstur på närmare tre mil. När solen gått ner avtar vinden och då mobiliserar legionerna av blodsugare och går till anfall, vilket skyndar på mina steg. Kommer fram till Tangsjön vid elvatiden och avnjuter sedan gulaschsoppa i skenet från stearinljusen och med forsens rogivande brus i bakgrunden.

Sitter nu mätt och belåten vid bordet i stugan och smälter alla intryck både från igår och idag. Örn ligger och snusar vid mina fötter. Han gnäller lite och sparkar med benen, ute och springer i drömmarnas land. Ett svårmod kommer över mig. Tittar ut över sjön och ser månen gå upp stor och gul där borta över Fulufjället, mina drömmars land. Vill inte vakna… Inte riktigt än…

Antal kommentarer: 0

Namn: E-postadress: Hemsideadress:
Meddelande:
:) :( :D ;) :| :P |-) (inlove) :O ;( :@ 8-) :S (flower) (heart) (star)