Dagbok

Fjällvandring med vårtecken i juli

2015-07-10

När jag stretar mig fram genom den hårda vinden piskar regnet i ansiktet som vassa nålar. Det river i skinnet och det är svårt att tro att det faktiskt är en bit in i juli månad. Ja, det är så pass kallt att när jag kommer upp till Särnmanskojan måste jag gå in i vindskyddet och vila lite och passa på att leta fram ullunderställ, mössa och vantar! Det är juli men den sida som fjället visar upp idag påminner mer om början på juni. Stora drivor av snö täcker fortfarande vissa sluttningar och det är nästan inget fågelliv att tala om. På många platser rinner det ännu smältvatten längs stigen och på de marker där det brukar växa gräs lyser fortfarande det vissna fjolårsgräset gult. Men det ska komma att ändra sig som det kommer att visa sig längre fram i denna berättelse!

Min semester är inne på sin sista skälvande helg. Har därför bestämt mig för att ta en fjälltur innan jobbet börjar igen, men när näsan rinner och det börjar domna i fingertopparna börjar jag undra om det var ett så klokt beslut. Nåväl, jag fortsätter mot målet för dagen, Bergådalen. Jag vandrar ensam den här gången. Min trogne följeslagare Örn blev ju biten av en huggorm sist vi var iväg för två helger sedan och får nu antibiotika, så jag tyckte det var bäst att låta honom vara hemma och vila den här gången.

Vädret till trots, det är ändå härligt att få vara här på Fulufjället. Jag hör väl till en av de få som faktiskt kan uppskatta att vara ute även om det är dåligt väder. Jag tycker om att testa och utmana mig själv och min utrustning. Självklart är det inte roligt om det är dåligt väder i flera dagar, då tröttnar även jag, men någon dag så är det uppfriskande.

Vandringen fortsätter över hedarna på Fulufjällets centrala platå. Inga spovar eller ljungpipare möter mig, vilka annars brukar vara legio. Jag slipper i alla fall mygg och knott, eller "åt" som det kallas med ett samlingsnamn på särnamål.

Kommer slutligen fram till Bergådalsstugan, men stannar inte där utan fortsätter några kilometer ner i dalgången. Letar mig fram till en lämplig lägerplats i lä inne i björkskogen. Vädret börjar bli lite bättre nu. Det har slutat regna, men det blåser fortfarande friskt. Slår upp tältet bredvid en liten källbäck med klart, kallt och porlande vatten. Vänder ingången så att jag ska mötas av fjällvyer när jag vaknar i morgon.

När jag värmt mig lite mat på trangiaköket och druckit lite kaffe börjar upptäckarlusten komma smygande. Jag packar in grejerna i tältet och sedan går jag en kvällstur längs den otroligt vackra Bergån. Det är verkligen otroligt vackert! Björkarna som man ändå kan anta är relativt nyutslagna skimrar i ett ljusgrönt sken och överallt kommer det upp klara källor så det porlar och kvillrar av vatten nästan överallt man går. I bakgrunden brusar Bergån. Gökar gal lite här och var i dalgången och bergfikarna "sågar" i fjällbjörkskogen. Det är vildmarkens egen sång. Mellan stammarna breder formliga mattor av hjortronblom, tuvdun och den lilla blyga skogstjärnan ut sig. Det lyser vitt på marken!

Följer ån någon kilometer nedströms och hamnar slutligen på en liten bergknalle där man har en fantastiskt fin utsikt. Medan jag står där och beundrar utsikten bryter solen fram genom molnen! Blir stående där länge och insuper vildmarkens alla intryck. När jag slutligen bryter upp går jag i sakta mak tillbaka till tältplatsen med dröjande steg. Som så många gånger förr när jag jag ger mig hän till naturen blandas känslor av glädje och lycka med kontemplation och vemod. Naturen har en läkande och tröstegivande funktion. Samtidigt kommer tankarna på alla hemskheter i världen och vad vi människor gör med varandra och med vår planet. Skakar av mig de dystra tankarna och kryper slutligen in i tältet. I morgon får jag vakna upp och fortsätta min vandring i detta paradis, långt från krig och elände. Jag känner mig tacksam.

Nästa morgon vaknar jag efter en natt med dålig sömn på grund av att jag frusit hela natten, men när jag kliver ut ur tältet och ser fjällvyerna resa sig ur det gröna skogshavet ruskar jag snabbt av mig och ser dagen an med tillförsikt.

Det har slutat att blåsa och det finns inte ett moln på himlen. Avsaknaden av vind gör ju dock att mygg och knott ä besvärliga när jag tillreder frukost och kaffe. Ombesörjer därför relativt snabbt morgonbestyren och river lägret för att ta mig upp till fjälls.

Följer en bäckdal upp mot fjället. Det är grönt och lummigt och mycket fåglar av olika slag som sjunger där jag går. Får stifta bekantskap med en fågel som jag inte träffat på så ofta. Det är gulärlan som det finns gott om i fjällbjörkarna när jag går längs bäckfåran. I övrigt står jag länge och studerar en gök som sitter och gal i en torrtopp på en gammal vresig tall. Gulärlorna verkar upprörd över dess närvaro och far runt den och tjattrar.Det klara fjällvattnet i glittrar i solljuset där bäcken slingrar sig fram mellan björkstammarna.

Alldeles innan jag kommer upp på fjället går jag uppför en brant och blockrik sluttning. När jag kommit nästan ända upp på dess kam ser jag något rödbrunt skymta till bland björkarna och videt och när jag kommer upp lommar en älgkalv iväg endast tio meter ifrån mig! Jag blir snabbt alert och tittar mig noga omkring så att inte älgkon ska komma farande och försvara sin telning. Det gör hon inte, utan istället dyker hon upp lite längre fram och möter upp kalven, sedan står de båda med stora öron och tittar och lyssnar åt mitt håll. Vinden ligger inte åt deras håll för om så vore falet skulle de för längesedan ha gett sig av.

När jag kommit upp en bit och tagit mig upp på kalfjället kan man se sig vida omkring. Ser stora snödrivor som ligger i dalgångarna på Brattfjället, men när jag blickar västerut, in i Norge, är det bara Trysilfjällets skidbackar som fortfarande lyser vita, både Fregn och Drevfjället ser snöfria ut.

Idag är det mer fågelliv även på fjället. Fjällpiparnas sorgsna låt följer mig på fjällheden och så fort jag närmar mig någon vattensamling kommer spovarna och varnar frenetiskt. Några fällripor flyger knarrande undan på kupiga vingar. De är betydligt lågmäldare än sina skrattande kusiner, dalriporna.

Jag går upp mellan Storhöa och Slotthöa. Det ligger några tjärnar där och när jag kommer fram speglas solens strålar och molnen i vattnet så att det nästan gör ont i ögonen. Går upp på Slotthöa där jag stannar och vilar mig och dricker vatten. Det är fortfarande nästan ingen vind alls att tala om, så myggen är besvärlig när jag sitter stilla. Är då väldigt glad åt det myggnät jag har med mig som jag kan dra över hatten och därmed få ha ansiktet och ögonen ifred för dessa fridstörare. Lägger mig på det mjuka lavtäcket och slumrar ett tag.

Antal kommentarer: 1

2016-01-26 09:27:52

Tänk att jag inte läst det här förut men det passade bra en kulen januaridag .Det finns hopp om en ny vår ,hoppas verkligen att Örn tillfrisknade ,har varit med om att det inte gick så bra för en ormbiten hundkompis.
Namn: E-postadress: Hemsideadress:
Meddelande:
:) :( :D ;) :| :P |-) (inlove) :O ;( :@ 8-) :S (flower) (heart) (star)