Dagbok

Myrmarker och granskog

2011-07-06

Det är en vacker högsommardag med ljumma vindar och vita moln som seglar förbi på himlen. Bestämmer mig för att ge mig ut och titta lite i trakterna av de två Stötsätrarna.

Parkerar bilen vid vägänden vid Kalvtjärnåsen. De första femhundra metrarna av färden går genom den täta ungskogen av contorta. Här inne står luften nästan stilla så mygg och knott är besvärlig.

Med mig på denna färd har jag min grånade kamrat sedan många år, finnspetsen Jiiri. Han är fjorton och ett halvt år gammal och börjar bli lite stel, så jag är lite orolig hur han ska orka i värmen, en oro som senare skall visa sig vara helt obefogad.

När contortadjungeln är avklarad och vi kommer ut till myren vid Strupbäcken är utsikten helt otrolig! Stora gulgröna myrar med knotiga gamla tallar breder ut sig åt alla håll, inramade av mäktig mörk granskog och bakom allt detta står fjällets gråaktiga urvägg och skänker ett lugn och en trygghet. Lite här och var på fjällsidan finns det fortfarande snödrivor kvar.

Väldiga myrmarker med glest stående knotiga gamla tallar och fjället som fond i bakgrunden.

Jiiri och jag fortsätter färden och kommer snart fram till en av de många bäckar som finns här i området. De mynnar antingen i Särkån eller Lilla Gäljån.

Följer bäcken rakt söderut till stället där stigen mellan Särksjön och Nya Stötsätern korsar. Jaktlaget har byggt en bred och fin bro som underlättar passagen. När man går stigen mot Nya Stötsätern är det mycket blötmarker. Som tur är har någon förbättrat spångningen över de allra blötaste partierna. Tidigare år har det ibland varit onödigt spännande att balansera sig över gungflyn på rundstockar som legat flera decimeter under vattenytan.

Närmare den gamla fäboden finns ett kärr av lite rikare karaktär. Här växer det kärrspira och kråkklöver. Vattnet som ofta är synligt är rostfärgat vilket tyder på ett högt järninnehåll.

Alldeles innan man kommer fram till vallen sitter det en mängd gamla stolpar nedslagna i marken utefter stigen, på en ganska lång sträcka. Deras funktion kan jag inte riktigt komma underfumd med. Det kan ju knappast vara för att märka ut stigen som är väldigt uppgådd och dessutom brukade man ju blecka träd för att markera var stigar gick, inte slå ner stolpar. Åldern på de här stolparna uppskattar jag till minst 50 - 60 år.

Vilar när jag kommer fram till Nya Stötsätern. Det är väldigt vackert här med de gamla husen och fjället som skymtar bortanför myren på andra sidan Särkån. Tråkigt nog ser jag att lindan håller på att tas över av en stor mängd decimeterhöga granplantor. Om inget görs kommer den här vackra platsen om tio år vara helt igenvuxen av unggranar och sly på två meter. Drar upp några av dessa smågranar som växer inom räckhåll från min sittplats.

Det börjar bli rejält varmt och myggen och knotten har ersatts av bromsar i stället. Fördelen med dem är att man hör dem, så när de blir tysta vet man att de har satt sig på en någonstans.

När vi passerar Särkån, som här inte är mycket mer än en bäck, ställer sig Jiiri mitt i fåran med vatten ända upp till magen och dricker. Jag måste säga att jag är imponerad över att den här gamla hunden orkar hänga med över blötmyrar och genom videsnår i den här värmen!

På andra sidan Särkån fortsätter vi rakt norrut mot Gamla Stötsätern. Det är fantastiskt fin natur på den här sträckan! Bäckdråg där det är rena granurskogen. Mängder med lågor och döda träd. Ser tajgaskinn på en låga och i blötare partier växer högörter som tolta och stormhatt.

Naturen på fjällsidan mellan Stötsätrarna genomkorsas av ett antal små bäckar med fantastiskt fin gammal granskog!

Vid Gamla Stötsätern får jag en vision av hur det kan komma att se ut vid Nya Stötsätern om inget görs för att förhindra graninvasionen. Den nedre av de två täkterna är helt igenväxt av granar som är tre till fyra meter höga.

Med sorg i hjärtat följer jag den gamla stigen som leder därifrån en bit, även den håller på att försvinna. Viker av norrut mot Lilla Gäljåns källflöden. Det fortsätter att vara lika fin natur även här.

När vi tagit oss över Lilla Gäljån strax nordväst om Strupåsen kommer vi in i ett större myrområde som genomkorsas av "tarmar" med skog. Följer en sådan när jag gör en märklig upptäckt! Hela området är bevuxet med ett stort antal, glest stående martallar av ca tre till fem meters höjd. Nästan alla har blivit stämplade för avverkning för längesen men av någon outgrundlig anledning avverkades de aldrig. 

Förr i tiden innan en avverkning gick en eller flera personer ut i trakten där det skulle avverkas och valde ut de träd som skulle tas ner. När man hittade ett lämpligt träd högg man av barken (bleckade) och sedan slog man in ett märke med ett verktyg som satt på yxans andra sida, i det här fallet en symbol av en krona vilket var statens symbol. När sedan huggarna kom till trakten på vintern var det lätt för dem att se vilka träd som skulle fällas. 

Många av träden har helt lyckats valla in skadan, men på många ser man fortfarande tydligt bleckan och kronsymbolen. Med tanke på hur långt invallningen har framskridit gissar jag att denna stämpling gjordes för kanske sjuttio till åttio år sedan. Frågan är ju bara vad de skulle använda virket från dessa småtallar till? De skulle säkert ha hållbart senvuxet virke, och det är det ju verkligen från martallar i fjälltrakterna. Jag vet att de använde virke från de korta fjällnära tallarna till slipers när de byggde järnvägen. I såna fall är stämplingen äldre än vad jag först trodde för järnvägen i Särna invigdes 1929.

Träd stämplat för avverkning. Kronan var statens symbol.

Jag går vidare genom detta drömlandskap med knotiga gamla tallar och otroliga vyer över myr mot fjäll. Hela vägen fram till Strupbäcken tycker jag mig skymta en grå vadmalsklädd gestalt som går före mig mellan stammarna med märkyxan i handen.

Contortadjungeln tar mig bryskt tillbaka till nutiden.

Antal kommentarer: 2

2011-07-31 19:34:33 - Emmeli, emmelimalmqvist@hotmail.com

Poetisk beskrivning av äkta vara, unik verklighet som är så få förunnat. Jag får lust att hänga med dig på en tur i gammelskogen./ Kram Emmeli

2012-02-01 09:43:12 - Lars Niklasson, grundsillre.lani@telia.com

Granskogen på Fulufjällets sluttning är verkligen en fantastisk värld. Stämplingen är nog från början av 1900-talet. Kanske var det någon nitisk jägmästare som ville ha bort de oväxtliga tallarna för att senare föryngra med träd som växer bättre. Inte säkert att det hade lyckats, för där kan det vara mycket svårföryngrat.
Namn: E-postadress: Hemsideadress:
Meddelande:
:) :( :D ;) :| :P |-) (inlove) :O ;( :@ 8-) :S (flower) (heart) (star)