Dagbok

Höstmorgon

2011-09-20

Det är tidig morgon när jag smyger mig ut i skogen. Temperaturen är förhållandevis hög, åtta plusgrader, därför är det varmt att ha underställ och thinsulatefodrad mössa. Jag måste ha det för jag är på väg till älgpasset där den stora oxen sköts förra veckan. Har varken bössa eller hund med mig, planen med den här morgonen är att sitta stilla på passet med kameran och spana efter något lämpligt objekt, kanske det dyker upp en ny storoxe? Eller ännu bättre, den stora björnen jag och Örn träffade på härom dagen. Det kan ju hända att han lockas att besöka våmmen.

Vad härligt det är att smyga sig genom en skog som håller på att vakna upp efter ett dygns intensivt regnande. Det droppar från träden och vattendropparna, som draperar trädens grenar och hänglavarna, rör sig i den svaga vinden så att det bildas ett silverlikt skimmer.

När jag smyger mig genom skogen vägvinner jag mig verkligen om att försöka ta mig fram så ljudlöst som det bara går. Varje steg planeras noggrannt så att jag inte ska trampa på någon kvist. Det gör jag åndå ibland, det är oundvikligt. många kvistar ligger dolda under mossan och går ej att  undvika eller förutspå. Varje gång min fot trampar på en sådan dold kvist så att den går av, tycker jag nästan att det dånar som ett pistolskott genom skogen.

Ungefär tjugo minuter tar det för mig att smyga ut till passet, en sträcka som när man går i normal takt tar fem minuter. Jag börjar med att förstärka min klädsel ytterligare genom att dra på mig en fleecejacka och ett par stickade vantar med hål för fingrarna. Sedan sätter jag mig på stolryggsäcken med kameran runt halsen och väntar.

När jag sitter helt stilla, det enda jag rör är huvudet med lugna svepande rörelser, glider jag nästan in i ett meditativt tillstånd. Är medveten om skyarna som växlar läge och form ovanför kronorna. Jag noterar korparna som gör en lågflygning över platsen för våmmen. Flocken med talltitor som pladdrar en stund i en gran studerar jag noga, men samtidigt som syn, hörsel och doftsinne registrerar allt som sker med en ovanlig skärpa, vandrar tankarna helt fritt och behandlar många vitt skilda ämnen.

Funderingarna återkommer dock väldigt ofta till en sak, nämligen skogen jag besökte förut en dag som nu står där lika stolt som vanligt, ovetande om den dödsdom som nu vilar över den. Den dödsdomen ruvar nu i stället tungt över mitt sinne. Har tänkt på den skogen nästan hela tiden sedan jag var där, på om jag kan försöka göra något. Det blir inte lätt! Problemet är att det inte finns så mycket rödlistade arter (tror jag), utan det är bara en fin gammal skog helt enkelt.

Den bär synliga spår efter forna skogsbränder då det finns ganska många brända högstubbar av ansenliga dimensioner, och många av de äldre tallarna har brandljud. Man ser dock att det måste ha varit ganska längesedan det brann för det finns mycket gran, och en del av dem är nog mellan etthundrafemtio till tvåhundra år.

Det finns också ett flertal raviner där det ofta rinner en källa och granarna skuggar marken och stänger ute solen. Det gör att många fuktälskande arter trivs. På många av dessa lokaler är det tjocka mattor av mossor såsom: kammossa, björnmossa, väggmossa, husmossa, kvastmossa och olika vitmossor, framförallt granvitmossa.

Kammossa Ptilium crista catrensis

När man går över tallhedarna längst upp slås man av att det finns en hel del lågor av tall vilket inte är så vanligt i dagens produktionsskogar.Längst ner mot myrarna och tjärnarna finns det ganska mycket block varav ett väldigt stort flyttblock.

Tankarna på den här skogen lämnar mig ingen ro. Kan nästan inte sova på natten.

När jag suttit på passet i en och en halv timme bryter jag tystnaden och gör upp en eld. Det är ganska skönt att resa sig. En gammal stolryggsäck är inte det skönaste och mest ergonomiska att vila sin bakdel på några längre stunder.

Den nykluvna tjärveden doftar friskt och härligt och när elden tagit sig grillar jag korv och dricker kaffe. Slutligen när elden har brunnit ut och korven är uppäten och kaffet urdrucket, går jag tillbaka till bilen och åker till den dömda skogen

Där far stegen lätt över fjädrande mossa och över stockar och sten. Där vaknar drömmarna och får liv. Mellan stammarna kan tankarna flyga fritt. En märklig blandning av glädje och sorg, men klumpen i halsen blir jag dock inte av med...

Antal kommentarer: 0

Namn: E-postadress: Hemsideadress:
Meddelande:
:) :( :D ;) :| :P |-) (inlove) :O ;( :@ 8-) :S (flower) (heart) (star)