1993-11-07

Hans-Ove Karlsson och jag slog upp våra himmelsblå klockan halv sju denna morgon. Efter att ha ätit frukost och skjutljuset konstaterats dugligt gav vi oss av. Vi bestämde oss för att åka till Syrtjärnen och prova. Vi vet sedan förr att det finns mycket orrar där.

Jag, John-Olof Halvarsson fick idag skjuta min första orrtupp. Den sköts med öppen borrning och treans hagel på ca 25-30 meters avstånd. Jag tog ur den och Piki fick hjärtat och levern.

 

1994-01-01

Idag stod toppjakt på programmet. Hans-Ove Karlsson kom och hämtade mig strax innan det ljusnade vid niotiden. Vi åkte till Malbäcksvallen och spände på oss skidorna. Vi delade på oss nästan omedelbart och beslöt att återförenas vid Små-Syrtjärnarna.

Jag gjorde en vid båge åt höger och Hans-Ove en åt vänster. Jag skidade på väldigt lugnt med blicken hela tiden fästad mot talltopparna. Vips damp jag i backen vid en frusen bäckfåra. Det började snöa lite lätt när jag skidade över en myr och jag tyckte inte det var någon idé att fortsätta och åkte därför upp på vägen för att nå ikapp Hans-Ove fortare.

Plötsligt small ett skott och jag skyndade på. Jag träffade på Hans-Oves spår och följde dem. När jag såg spår i snön var han hade legat och skjutit återvände jag till vägen och träffade snart på honom utan byte. Han berättade att han hade förföljt en orrflock ett tag och sedan skjutit bom. Vi återvände till bilen.

 

1994-07-19

Denna morgon började en vandring som skulle bli både strapatsrik och äventyrlig.

Hans Ericsson och jag hade bestämt oss för att gå femmilaleden som går mellan Nordomsjön och Lisselåvallen. Vi körde upp en bil till Nysätersvallen för vi ville hellre gå en något längre sträcka på fjället än att gå de sista fem kilometrarna efter grusvägen.

Starten skedde från Nordomsjön ca. 7.30. Första sträckan gick nästan uteslutande efter ett gammalt hygge men sedan blev det något bättre. Kort stund därefter kom den första av alla besvikelser. Leden kom fram på ett nyare hygge och då var alla markeringar som bortblåsta. Vi fick gå och leta både länge och väl innan vi hittade igen leden igen. Jag tror detta upprepade sig två tre gånger innan vi kom fram till Myrvallen. Sedan var leden fint utmärkt fram till vägen.

Vi stannade och fikade på en tallås nära kraftledningen och Flovallsvägen. Sedan var det kört igen. Vi hittade över huvudtaget inte leden utan gick i blindo till nästa anhalt, nämligen Älgaråsvallen. Där vilade vi också en stund och fyllde på vatten i en brunn på Hans mosters gård. Sedan fick vi leta som besatta igen innan vi hittade igen vart vi skulle gå.

När vi sedan kom fram till Miklabovägen började det största problemet hittills. Slogboden som var med på kartan stod där men det fanns absolut inga tecken som tydde på var leden var. Vi gjorde det enda som fanns att göra, vi tog ut kompassriktningen över Höstet till Fjätälven. Sedan började en varm, lång och mödosam vandring genom skogen. Hela tiden var vi attackerade av otroliga mängder av broms och blinnkladdar.

Plötsligt flög en tjäderhöna upp bredvid oss och när jag tittade närmare på uppflogsplatsen såg jag några gulgråa kycklingar som rultade runt i riset. Vi skyndade oss därifrån för att inte oroa dem i onödan.

När vi äntligen kom fram till Fjäten började vi genast leta efter ett lämpligt vadställe. Efter att ha hittat ett tog vi av oss byxorna och började den mödosamma färden över ån. Stenarna var både vassa och hala, men slutligen kom vi över och gick till Hans stuga och lagade mat och vilade i tre timmar.

Eftersom det var omöjligt att hinna upp till Morvallen innan det blev mörkt hade vi nästan bestämt oss för att övernatta här. Då kom Hans på idén att fråga sin andra moster som bodde i stugan bredvid om de ville skjutsa upp oss till Fröbergsvallen och det ville de.

Leden syntes mycket bra fram till Yxningåfallet. Vilken oerhört vacker natur det var runt fallen. Gamla grova tallar och granar samt många torrträd och lågor. Märkningen av leden fram till Morvallen var det lite si och så med och vi blev tvungna att gå på känn den sista boten fram till rastkojan. Väl framkomna fixade vi oss ved och tände en brasa sedan åt vi lite kvällsmat och gick och lade oss. Är nu hyperallergiska båda två.

 

1994-07-20

Vaknade ca 8.00 denna soliga men blåsiga morgon. Det är inte så underligt för Morvallen ligger nämligen endast ett par hundra meter från kalfjället. Vi tog god tid på oss med morgonbestyren. Frukosten var ganska lik måltiden kvällen innan. Siktkaka med falukorv på, fruktsoppa, te och ett varsitt äpple. När vi hade packat, städat och fyllt på vatten var klockan 10.30 och vi tyckte det var bäst att ge oss av.

Färden gick först upp på Morfjället för att vi bättre skulle kunna lokalisera oss. Siktet ställdes in en bit bredvid Varghöjden. Vi kom fram till en ravin där Yxningan porlade vackert längst ner. Det var bara en bäck här men det var precis som i en öken. Det var ganska tät vätlighet runt vattnet men kalt runt om.

Vi gick nu mot Vedungfjällets topp och kom även fram dit i sinom tid. Det gick fortare att ta sig fram på fjället än vad jag hade trott. Väl uppkommen på toppen hade man en fantastisk utsikt, ja, man såg till och med Särnabyn. Några av de toppar som syntes var Sömlingshågna, Sonfjället, Städjan, Nipfjället, Milstenshågna, Fonnfjället, Häggingfjället och många fler. Här vilade vi ungefär en och en halv timme. Vi observerade en sorts insekter som vi bara har sett på fjället. De hade svart fjärilskropp och malliknande vingar med röda fläckar på. De var väldigt vackra.

Vi gick nu ned till Hamnstöten för att leta igen leden som går till Nysätervallen och vi hittade den faktiskt. Lapparna hade ett gammalt stängsel efter hela Hamnstöten och vi var hela tiden ledsagade av fjällpiparnas sorgsna, sökande läte. Färden ned till Nysätervallen gick snabbt. Mycket fin natur med gamla martallar i de mest underliga skepnader. Mycket gammelskog, torrträd och lågor.

Bilfärden gick fort och vi var i Nordomsjön ca. 16.30. Vi hade varit hemifrån 33 timmar, en fantastisk vandring som måste göras igen. Färdvägen kan beskrivas följande: Nordomsjön-> Myrvallen-> Älgaråsvallen-> Miklabovägen-> Fjätälven-> Fröbergsvallen-> Yxningåfallet-> Morvallen-> Morfjället-> Vedungfjället-> Hamnstöten-> Nysätervallen-> Nordomsjön.

 

1994-09-01

Denna dag jagade jag fågel med min finnspetstik Tikka. Det började med att jag parkerade bilen vid gamla Gördalsvägen kl. 8.00. Jag gick av vägen ca. 50 meter sedan släppte jag Tikka. Hon började med att göra en glädjerusch och låg och ålade i riset. Jag stod lugnt kvar och iakttog hela spektaklet och när hon var klar beordrade jag "sök", sedan började äventyret.

Hon sökte ut bra redan från början och så fort jag blev osäker på var hunden var stannade jag lugnt kvar och väntade tills hon kom tillbaka. Hennes söktid varade mellan 25-30 minuter, men varade allt längre ju mer dagen led (som det skall visa sig längre fram).

Rätt som det var när jag satt och väntade på hunden mellan två stora granar i kanten på en myr hörde jag hur hon skällde en bit längre fram. Jag satte upp ett snitselband i en av granarna (för att kunna hitta igen ryggsäcken), laddade bössan och började ansmygningen.

Skallet kom inifrån den täta granskogen, lite gläfsigt och valpaktigt. Men när jag var ungefär 30 meter från skallplatsen tystnade hon. Falskt alarm! När jag sedan återkom såg jag upphovet till att hon skällde, två lavskrikor som lekfullt flög mellan granstammarna.

Väl uppkommen på toppen var klockan ungefär 11.00. Drack lite kaffe och åt några smörgåsar. Tikka fick också en smörgås. När jag sedan gått ned en bit så att jag nästan stod under en gran hörde jag hur hunden skrämde upp en fågel. Hon lät höra två skall nästan omedelbart men sedan blev det tyst. Jag stod blickstilla i närmare en kvart för att höra om det blev något ståndskall. När jag sedan flyttade över kroppstyngden till den högra foten råkade jag knäcka en kvist. Då flög det upp en tjäder alldeles bredvid mig och träade inom hörhåll. Alldeles därefter hörde jag hur Tikka skällde sex skall långt borta. Nu tänkte jag. Nu har jag världens chans. Jag räknade ut det hela så här: Nu sitter jag här och väntar tills hunden kommer tillbaka och söker av det område där den senare fågeln träade så var det väl f-n om hon inte skall få tag på den.

Hon kom tillbaka och sökte av det aktuella området utan att så mycket ge ett pip ifrån sig. Vad tror ni sedan hände när jag hade förflyttat mig ca. 200 meter? Jag stötte fågeln som flög långt utom hörhåll och var var hunden? Vet ej, men skam, den som ger sig. Jag väntade snällt och hon kom tillbaka och började ett nytt sök.

Det blev en ny väntan och den här gången var hon borta i över 40 minuter. Hon skällde på nytt nere i en granmor och jag smög mig dit men det var falskt alarm även denna gång. Efter mycken väntan närmade vi oss bilen sent omsider. Otålig som jag är tämkte jag att jag går lite i förväg och då skrämde jag naturligtvis upp en tjäderhöna. Kunde senare locka Tikka till mig och återvända till bilen. Var hemma igen ca. 14.00.

 

1994-09-06

Följde idag med Healaget på en dags älgjakt på Siksjöhållan. Jag fick sitta på pass tillsammans med Urban Halvarsson i södra änden på Siksjön. Det var ett nyupprättat pass för året och hade således inget namn. Vi döpte det senare till stavpasset för Urban hittade en avbruten skidstav när han befann sig inne i ungskogen för att uträtta sina naturbehov.

Det händer inte så mycket när man sitter på pass. När Erik Ström som hade grannpasset anlände stötte han två älgar. De kom förmodligen förbi oss något senare för det prasslade i skogen och en tjäder blev skrämd på flykten.

Vi fick ej någon älg den här dagen.

 

1994-09-11

Bornåsjölaget jagade älg denna regniga dag. Jag satt på pass med Herbert Halvarsson. Vi varken såg, hörde eller sköt någon älg. Var med och slaktade en oxe senare på dagen. En mycket blöt och händelselös dag.

 

1994-09-17

Mellansvenska vorstehklubben skulle ha jaktprov på Fulufjället idag och behövde en skytt. Jag ställde naturligtvis upp för jag har aldrig varit med på ripjakt någon gång. Det kom tolv deltagande till samlingen på Njupeskärsparkeringen. Föutom dessa var det jag, vägvisaren Lasse och domaren Åke (som det skulle visa sig var en arrogant och självgod gris).

Det snöade när vi gick upp mot Rösjön. I första släppet var det vorstehhundarna Satsa och Mitzy med förarna Marika och Boel.

Eftersom det här är en dag jag helst vill glömma skall jag fatta mig kort. Jag sköt en ripa, var hunsad av grisen Åke och pulsade i två decimeter djup snö på det steniga Fulufjället. Gick 2,5 mil denna dag.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

(Här nedan väljer jag att lägga till lite mer detaljer om denna jaktdag som jag minns dom idag 2013).

Det var genom Hans-Oves dåvarande svärfar Ulf Andersson i Öje som jag kom att deltaga i detta jaktprov. Tydligen var (är?) det så att när de har jaktprov med stående fågelhundar så vill förarna kunna ägna sig helt åt hundarna och därför behöver en skytt vara med utifall det ska skjutas någonting.

När jag kom till parkeringen vid Njupeskär var det en av hundförarna som hade sovit där under natten i sin bil och höll på att koka gröt på ett trangiakök när jag anlände. Han var mycket trevlig.

Jag visste ju ingenting om ripjakt för det var helt nytt för mig. Var även mycket nervös att göra något fel. Man måste tänka på att jag endast var tjugoett och helt ny som jägare. Talade därför en del med domaren Åke och vägvisaren Lasse på vägen upp på fjället och Åke sa då att han skulle tala om för mig hur jag skulle göra om vi fick fågelkontakt. Problemet var att han inte gjorde det.

När vi hade den första jaktsituationen stod hunden och föraren avancerade mot den. Jag lyfte bössan i skjutställning för att vara beredd när riporna skulle flyga upp. Hundföraren måste ha tolkat det som att han skulle skicka på hunden och gjorde så. Ljungen exploderade i bullrande ripvingar och det flög fåglar åt alla håll. Jag avvaktade order från domaren och då gick skottchansen förlorad. Fick världens utskällning av Åke för att jag inte hade skjutit!

Efter någon timme eller så blev det en ny situation. Samma som förut. Jag höjde bössan och var skjutklar. Föraren skickade fram hunden och precis när jag skulle skjuta ropade Åke någonting. Sänkte geväret för jag trodde han sagt nåt om att jag inte skulle skjuta. Då skrek gubben att jag var dum i huvudet. Jag frågade vad han hade ropat och han svarade att han ropat "-Nu skjuter du".

Det blev ytterligare två situationer och då sköt jag en ripa varje gång.

Hade under dagen en skinnryggsäck med mig som hade jättesmala axelremmar, eller "feschler" som det heter på särnamål. Säcken var fullpackad med mat, kläder och ammunition så den vägde säkert 20 - 25 kilo. Detta var innan höftbältets tid så efter någon timme skar "feschlen" in i axlarna så att det blev mycket plågsamt.

Jag hade lånat en hagelbock av Yngve Hedlund dagen till ära, en mirokubock. Detta eftersom min egen side by side inte passade mig så bra. På ett hagelgevär är det viktigt att kolven passar skytten för att man ska få rätt anläggning när man kastar geväret till axeln. På min ryggsäck hade jag metallspännen och när jag kom hem såg jag att ett sådant hade nött på bösskolven hela dagen så att nätskärningen var borta! Det var med mycket oro i magen och tungt hjärta jag någon dag senare lämnade tillbaka den till Yngve och visade på skadan. Han tog det hela bra. Sa att det är ju sådant som händer.

Uppe på fjället tilltog snöfallet och vi var i ett parti där det var mycket block och sten. Jag hade vanliga gummistövlar på mig och det var mycket jobbigt att halka runt på de hala klippblocken med den tunga ryggan.

Vi stannade vid en raststuga någonstans på fjället, minns inte vilket. Den blev knökfull med den följden att jag inte fick plats. Nödgades därför inta den enda matsäcken för dagen på stående fot i snöyran utanför dörren.

Nu kanske du som läsare bättre förstår varför jag skrev att jag helst ville glömma den här dagen. Fast det har jag ju uppenbarligen inte gjort! Men ripa har jag aldrig jagat mer!

 

1994-09-29

Arbete har gjort att jag nödgats stå över jakten nästan en hel vecka. Tog Tikka med mig upp på Slättberget vid sjutiden på morgonen denna frostbitna höstdag. Åkte in den övre vägen och när vi var nästan framme vid vändplanen kom en orrflock flygande över hygget på vänster sida. När jag klev ur bilen hörde jag hur de kuttrade i närheten men Tikka var totalt ointresserad.

När vi hade gått i en timmes tid avbröt jag jakten för då konstaterade jag att misslyckandets stig gick parallellt med min. Hunden var helt omöjlig. Jag trodde hon skulle vara på hugget nu efter nästan en hel veckas uppehåll, men icke. Det sägs att den finska spetsen i snabb galopp uthålligt skall genomsöka terrängen framför jägaren för att stöta upp 75% av fåglarna. Detta gäller inte min finnspetstik Tikka. Hon lunkar, går och står bredvid och bakom mig, aldrig framför. När jag sedan kallar på henne för att om möjligt få henne att söka ut skall hon antingen leka med mig eller också gör hon en tjurrusning och är borta i en halvtimme. En sådan hund kan man inte jaga med. Jag hoppas hon växer till sig annars måste jag skaffa mig en annan hund. Jag känner att misslyckandets bördor hänger tungt på mina axlar.

 

1994-10-05

Denna dag var jag ganska dum och det straffade sig också. Bestämde mig för att gå med Tikka från byn till Bruket för att sova där.

När vi hade kommit till Klittjärnen var det slut på Tikkas ork. Månne sitter sviterna efter masken kvar? Hon började gå i mina spår och vägrade komma på inkallning.

Klockan sex var det mörkt och jag tackar min lyckliga stjärna för att det var lite snö på marken annars hade jag aldrig hittat. Klockan var halv åtta när jag kom till Bruket. Då gjorde jag nästa fasansfulla upptäckt. De hade tagit nycklarna till husen hem till byn!

Jag gjorde upp eld vid tvillinggranen på gårdsplanen när jag upptäckte att Tikka var borta. När jag suttit där i två timmar insåg jag att veden inte skulle räcka natten ut och gick därför stora vägen hem och hämtade bilen. När jag kom tillbaka stod Tikka vid den falnande elden och väntade. Gick fem timmar mellan 16.00 och 23.00. 

 

1994-11-19

Gick ut och satte mig i rävkojan eftersom jag observerat mängder med spår vid åtelplatsen. Kunde tyvärr endast sitta där i ungefär en halvtimme eftersom det var för kallt nu när elementet tagits bort. Annars var det goda förhållanden med fullmåne och en gnistrande vit snö.

 

1994-12-26

Gick ut och satte mig i rävkojan vid midnatt. Var väldigt alert och vaksam den första timmen. Det nya elementet som införskaffats är inte så bra. Det har ingen termostat utan halv och helfart. Jag hade satt det på halvfart men trots det var det varmt som i en bakugn när jag kom ut och satte mig.

Jag stängde av det vid ankomsten och när jag gick därifrån vid tretiden var det ganska behaglig temperatur.

Mickel behagade inte dyka upp och det enda jag hörde var en skoter som åkte i full karriär nedanför på hygget tjugo i tre. Jag tror vädret spelade in. Det blåste ganska kraftigt.

 

1994-12-29

Det snöade kraftigt och blåste kallt denna dag. Eftersom jag hört att abborren är en ovädersfisk åkte jag till Galsjön för att testa bettet i min nya isborr. Mor är ju här nu och hon är så förtjust i färsk fisk så jag tog med mig Tikka och gav mig av.

När jag stått i kallblåsten och pimplat i två timmar utan att få ett enda napp gav jag upp. I stället gjorde jag upp eld och fikade litet och därefter tog jag på mig mina nya skogsskidor för att ta en runda.

När jag hade kommit fram till Grundsjön skällde Tikka och när jag åkte fram och tittade flög det först en tjäderhöna och kort därpå en tjädertupp. Jag åkte en liten bit och då flög ännu en tjädertupp.

När jag kommit fram till bilen hade det börjat mörkna men Tikka ville inte följa med utan stack till skogs. Hon har ännu inte i skrivandets stund återkommit. Jag skall strax åka tillbaka och leta reda på henne.