"Inte utan vår Daniel"

Redan tidigt efter att inlandsisen dragit sig tillbaka fanns det människor som letade sig upp längs dalgångarna. Detta var det jägar- och samlarfolk som koloniserade Skandinavien efter istiden. De följde vattenvägarna eftersom en stor del av deras hushållning kom från fiske. Man har hittat lämningar från stenåldern vid Brossön norr om Särna.

Det är väldigt knapphändigt med undersökningar av områdena i Särna och Idre därför är tiden fram till medeltiden höljd i dunkel. Det finns dock järnåldersgravar på Fulufjället som visar att det funnits människor i dessa trakter vid den tiden. Man har också hittat vad som tros vara en boplats från 900-talet vid Slyos, öster om Särna mot gränsen till Lillhärdal.

Under tidig medeltid tror man att det började bli en mer permanent bebyggelse i Särna. På den här tiden var de nordiska rikena under danande och det var inte helt klarlagt var gränserna gick, men det var människor som kom västerifrån som bosatte sig vid Särnasjön och därmed kom området att lyda under Norges krona. Särna låg avslägset och det finns teorier om att människor som gjorde förbrytelser drevs till denna karga trakt långt från övriga Norge och fick klara sig bäst de ville. Detta kunde vara ett nog så strängt straff då det inte var lätt att bedriva någon form av jordbruk eftersom det var svårt att odla något på grund av klimatet. Man blev i stället hänvisad till att hålla sig med djur och att man kunde samla tillräckligt med foder till dessa blev den viktigaste sysslan vid sidan av jakt och fiske.

Under 1600-talet började Sverige växa fram som en stormakt och låg nästan i ständigt krig med arvsfienden Danmark dit Norge då hörde. Drottning Kristina av Sverige ville expandera riket för att få in mer skatter och förhindra att Danmark-Norge omslöt landet. Hon gav då order till landshövding Kruse i Falu län att försöka erövra till den svenska kronan byarna Särna, Heden och Idre som låg inklämda mellan Dalarna och Härjedalen. En avlägsen trakt med få invånare (endast ca 20 gårdar) men som kunde vara strategiskt viktig.

Kruse fann det svårt att hitta någon som var villig att åta sig ett fälttåg mot Särna, och började därför leta utanför de militära kretsarna. Han försökte samla en bondehär i Älvdalen, den socken som gränsade mot Särna. Älvdalsbönderna var  mycket ovilliga att tåga mot Särnaborna. "Vad har vi med dem att skaffa?"  Efter påtryckningar lyckades dock  Kruse mjuka upp bönderna, men de ville ha sin kaplan i Älvdalen som befälhavare. "Inte utan vår Daniel." sa de. Kruse lyckades då övertala kaplanen Daniel Buskowius i Älvdalen att leda en bondehär om ca 200 man från Älvdalen och Venjan samt Oxberg i Mora mot Särna.

Året var 1644 och hären begav sig av den 22 mars på vårfrudagen. Efter att ha övernattat i skogen några mil söder om Särna ankom man tidigt på morgonen till byn och omringade snabbt husen. Överraskningen var total för särnaborna som inte bjöd något motstånd överhuvudtaget. Daniel Buskowius hade också noga gett sina män instruktioner om att inte döda någon eller bränna gårdarna om de inte mötte motstånd. Buskowius förklarade för Särnaborna att om de frivilligt lovade trohet mot den svenska kronan skulle inget hända, men om inte skulle de hemsökas med eld och med svärd. Detta blev dock aldrig nödvändigt då de gick med på att bli svenskar.

Sedan dess har den nordligaste delen av Dalarna hört till Sverige, men det finns än idag många tecken på att det varit norska områden. Inte minst dialekten som inte har någon släktskap med de dalska dialekterna längre söderut mot Siljan, utan i stället klingar mycket norskt både i språkmelodin och i vissa ord som är rent norska.  

 

Early on after the Glacial-ice receded, there were people who were wandering up along the valleys. This was the hunter-gatherer people who colonized Scandinavia after the ice age. They followed the waterway since a large part of their housekeeping came from fishing. Remains from the stone age has been found at Brossön North of Särna.
 
It's very poorly with surveys of areas in Särna and Idre and therefore is the time leading up to the middle ages shrouded in mystery. However, there are iron age tombs on Mt. Fulufjället showing that there have been people in the area at the time. There have also been findings of what is believed to be a settlement from the 10th century at Slyos, East of Särna adjacent to the border to Lillärdal.
 
During the early Middle Ages, it is believed that it started to become a more permanent settlements in Särna. At the time, the Scandinavian kingdoms were in the making and it was not clear where the boundaries were, but there were people who came from the West that settled at Särnasjön and thus came to be governed by the Norwegian Crown. Särna was a very remote part of Norway and there are theories that the people who made criminal deeds were driven to this barren region far from the rest of Norway and had to do as good as they could. This was in fact a very severe penalty because it was not easy to engage in some form of agriculture since it was difficult to grow anything due to the harsh climate. The inhabitants of Särna was instead depending on cattle and to gather enough food to these became the main activity here in addition to hunting and fishing.
 
During the 17th century Sweden began to emerge as a great power and were almost in constant wars with Denmark-Norway. Queen Christina of Sweden wanted to expand the Kingdom to bring in more taxes and prevent that Denmark-Norway engulfed the country. She then gave orders to Governor Kruse in Falun County to try to conquer the villages of Särna, Heden and Idre who lay crammed between Dalarna and Härjedalen. A remote area with few residents (only about 20 farms) but that could be strategically important.
 
Kruse found it difficult to find someone who was willing to undertake a campaign against Särna, and therefore began to look outside the military circles. He tried to amass a peasant army in Älvdalen, the parish that bordered on Särna. The peasants of Älvdalen was very reluctant to march against Särna. Under pressure, however, Kruse managed to soften the farmers, but they wanted their chaplain in Älvdalen in command. "Not without our Daniel." they said. Kruse then managed to persuade the chaplain Daniel Buskowius in Älvdalen to lead a peasant army of about 200 men towards Särna.
 
The year was 1644 and the army headed out by March 22. After having spent the night in the woods a few miles south of Särna the army arrived early in the morning to the village and surrounded the houses quickly. The surprise was total for the people in Särna who didn't put any resistance up at all. Daniel Buskowius had also carefully given his men orders not to kill anybody or burn the farms unless they met resistance. Buskowius explained to the villagers that if they voluntarily pledged allegiance to the Swedish Crown nothing would happen, but if not, they would be visited by fire and by sword. This was never necessary since they agreed to become Swedes.
 
Since then, the northernmost part of Dalarna has belonged to Sweden, but there are still many signs that it once was Norwegian areas. Not at least the dialect that has no relationship with the dialects further South towards Lake Siljan, but instead sounds very Norwegian in both the language-melody and in some words that are purely Norwegian.

Särna landskommun, vapnet fastställdes av Kungl. Maj:t 1947.12.30 och upphörde 1971.01.01 då Särna uppgick i Älvdalens kommun. Hästen kom att bli viktig för Särna när skogsbruket utvecklades under 1800-talet. Det sägs att det en period fanns fler hästar än människor i Särna!

Särna rural municipality, the weapon was established by the Royal Swedish Academy. 12/30/1947 and ended on 01/01/1971 when Särna became a part of the municipality of Älvdalen. The horse came to be important for Särna when forestry was developed in the 1800s. It is said that there during one period were more horses than people in Särna!