1995-01-02

Har inte kunnat åka ut på några dagar p.g.a. snöoväder. Åkte idag till Öresjön för att försöka få någon röding. Det var nästan en halv meter snö där borta så det var ganska tungåkt trots mina breda skidor.

När jag kommit ut en bit på sjön såg jag ut ett bra ställe, tog av mig skidorna och började maka undan snö med foten. När jag kommit ned till isen upptäckte jag att det var minst en decimeter slask på den. Tog därför på mig skidorna igen och åkte över till andra sidan. Där var det bättre och jag borrade ett hål. Isen var bara några decimeter tjock. Jag började pimpla.

Det blåste hårt och efter en halvtimme var jag genomfrusen och skidspåren hade drivit igen. Återvände därför till bilen. När jag åkte hem passerade jag en raksträcka som hade drivit igen totalt. Det var myr på båda sidorna så vinden hade fritt spelrum. 

 

1995-01-04

Jaktsuget var stort när jag klev upp på morgonen. Så stort att jag inte lät mig avskräckas av att termometern visade 24 minusgrader. Jag begav mig till Bålsjövägen för att därifrån ta mig över myrmarkerna till Lemman. Jag vill gärna hålla mig till öppnare marker så att man på långt håll kan se om det sitter några fåglar i träden.

När man skidar över en myr i sakta mak är det en fantastisk syn som breder ut sig framför ens ögon. Snön i de krokiga och böjda martallarna gnistrar och glänser i solskenet. Luften är knivskarp och går lätt att andas. Myren och de små vattendragen är frusna. Livet är underbart. När det är så här kallt är det heller inga skoteråkare som stör.

Jag skidade på men fåglarna lyste med sin frånvaro. De sitter förmodligen nedborrade i någon snödriva när det är så här kallt.

När jag nästan var framme vid Lemman hade det blivit disigt och man såg max hundra meter så jag beslöt mig för att vända om. Efter cirka femhundra meter stötte jag upp två orrtuppar som hade legat nedborrade i snön. På grund av diset såg jag inte vart de tog vägen vilket omöjliggjorde ett förföljande.

När jag skulle hem igen körde jag fast med bilen och fick kämpa gott och väl en halvtimme innan jag kom loss. Skidade ca 4 km denna högvinterdag och såg spår efter ripa, räv samt många färska älgspår.

 

1995-01-09

Parkerade bilen vid Bålsjövägen denna vackra morgon. Det var klart väder och 7 grader kallt så nu trodde jag verkligen att fåglarna skulle sitta i topp, men jag bedrog mig grovt.

Jag skidade upp mot Slättberget. Bålan var besvärlig att ta sig över för dess yta var nämligen ofrusen. Till slut hittade jag dock en björkstam som en bäver fällt, kastade över skidorna och klättrade över.

Färden uppför Slättberget gick tungt för det var ganska brant och jag hade bakhalt. Nästan uppe på toppen påträffades spåren efter en orre som hade legat nedkrupen i snön.

Jag tog en runda runt toppen och sedan tog jag den brantaste vägen ner igen. Det var kul för det gick undan måt ni tro! Såg färska spår efter en hare. Något mer nämnvärt hände inte utan jag for hem.

 

1995-01-11

Jag kan inte förstå vad det är för fel när fåglarna ligger nere i snön när det är klart, soligt och tolv grader kallt! Vad jag förstår brukar de göra det när det snöar eller är alltför kallt, men jag skall inte gå händelserna i förväg utan lugnt och sakligt berätta om dagens upplevelser.

Jag tog bilen till Bruket och när jag kom till infarten till Inger körde jag fast. Skottade snö minst tio minuter och när jag äntligen kommit loss, tagit på mig skidorna och åkt tio meter mot Ingers hus skrämde jag upp en orrtupp som låg och tryckte i snön på "jole" ca. femton meter från bilen! En ekorre hade skuttat förbi legan på endast två meters håll! Den stora frågan är ju varför den tryckte så hårt när vädret tycktes vara idealiskt för den att beta i.

Trots att det verkade meningslöst att fortsätta jaga tyckte jag det var för vackert väder för att åka hem direkt, så jag tog en sväng ner till Djuptjärnen och Grundsjön. Det var otroligt fint nere vid Djuptjärnen! Snötäcket var alldeles orört och gnistrade i solen. Några vasstrån stack upp här och var. Tyckte nästan att skidorna rev upp som fula sår i snölandskapet. Det var mycket slask på isen. Förmodligen har snön som kom sist tryckt ned isen en smula.

Jag kommer nog att fortsätta det här med toppjakt trots allt.

 

1995-01-12

Provade denna dag fiskelyckan vid Buttjärnen eftersom jag hört att det skall finnas röding där.

Parkerade bilen vid Hållvallen och skidade iväg. Det var mycket älgspår och legor runtomkring och på ett ställe hade en älg legat och betat ene.

Väl framkommen till tjärnen upptäckte jag till min förargelse att det var ca två decimeter slask på isen. Det klabbade rejält under skidorna men jag borrade i alla fall några hål och provade men utan resultat. Jag fick skrapa rent skidorna med kniven innan jag kunde återvända till bilen.

 

1995-02-18

Herbert hade hört av sig några dagar tidigare och ville att jag skulle komma upp till Idre och fiska idag. När jag kom dit hade han dock inte tid att följa med så jag lånade därför hans skoter och åkte upp till Öresjön allena.

Det var klart och soligt väder men det blåste lite kallt. Lyckades i alla fall lura upp nio abborrar och en laxöring. Öringen hade jag doch ryckt fast i ena gälen, så den var inte på hugget precis.

 

1995-02-20

Solstrålarna lekte på väggen när jag steg upp denna morgon. Bestämde därför att ta med mig matsäck och Tikka för en dags fiske på Galsjön. Vädret var idealiskt och solen värmde skönt. Tikka fick finna sig i att sitta fastbunden i ryggsäcken av den anledningen att jag har erfarenhet av hundletning sen förut.

Den första timmen nappade det lite grann men jag lyckades inte dra upp någon ur hålet. Hörde en korp som kluckade i riktning mot Läsjöåsen.

Jag satt och fiskade i ca fem timmar och fick nio granna abborrar. Det kan tyckas vara en dålig fångst på så lång tid, men de var så fina att de var värda att vänta på.

Frampå eftermiddagen började furornas skuggor bli långa och luften blev kallare vilket gjorde att det bildades dimma på sjön. När jag började plocka ihop grejorna hände något underligt. Bara ungefär tjugo meter från där jag stod kom en duvhök glidande på låg höjd över isen.

Tog en sväng in till Bruket för att se om det var mycket snö på taken. Det var det så i morgon skall jag dit och skotta av dem. Det var mycket har-, räv-, och ekorrspår runt omkring vallen.

 

1995-02-21

For iväg vid åttatiden på morgonen för att skotta taken rena från snö. Det var tolv grader kallt och dimmigt. Ganska ruggigt faktiskt.

Efter drygt en halvtimme hade jag skottat av störröset. Det var ganska jobbigt så trots kylan var jag alldeles blöt av svett. Gick därför in i byggnaden, gjorde upp eld och kokade kaffe.

När jag hade druckit två koppar och ätit några smörgåsar började fiskelusten komma smygande. Åkte därför helt sonika ned till sjön och borrade upp ett av de hålen från gårdagen. Fick ett hugg nästan omedelbart men lyckades ej dra upp fisken. Ungefär en timmes resultatslöst fiskande senare skingrades dimman och solens värmande sken bröt fram. Några småfåglar vaknade till och började kvittra på andra sidan sjön.

Plötsligt kände jag ett försiktigt napp och drog upp en abborrpinne, strax därpå ännu en, men sedan blev det dött igen. Efter en stund kom dimman och kylan krypande igen och jag beslutade mig därför att åka hem. Abborrarna var så små att de lämnades åt räven och taken får skottas av någon annan dag.

 

1995-02-22

När jag hade ringt och gratulerat mor på 55-årsdagen drog jag mig vid åttatiden åstad för att skotta av de resterande taken på Bruket. Tikka fick följa och även fiskegrejorna rafsades med för säkerhets skull.

Väl framkommen var det molnigt och ganska kallt. Tog därför raskt itu med arbetet för att få upp värmen. När jag var klar med lillkåken hade solen värmt mig en stund och jag slog mig ner på taknocken för att ta igen mig lite grann. Talgoxarna var även de glada av solens oväntade visit och uttryckte sin glädje genom att göra piruetter och allsköns luftakrobatik under högljutt kvitter.

Då hände det igen som så många gånger förr under mitt 22-åriga liv. Sakta, nästan omärkligt, kom fiskelusten smygande. Efter en stunds funderande slängde jag alla betänkligheter åt sidan. Takskottningen fick anstå, nu skulle det fiskas!

Nedkommen på Galsjöns snötäckta is letade jag igen ett av hålen från gårdagen och drog nästan omedelbart upp två fina abborrar. Sedan blev det lugnt och jag provade i flera olika hål innan nästa matfisk drogs upp. Observerade att gårdagens kvarlämnade fiskar låg kvar. Mickel hade tydligen tagit en annan av sina sökrundor föregående natt.

Det dröjde väl någon timme innan nästa fisk lirkades upp. Vid den här tidpunkten (d.v.s. vid tolvtiden) hade det kommit två gubbar på varsin skoter och satt sig tillrätta på andra sidan sjön. De gapade och skrek till varann och använde sig av en motordriven isborr. Mycket störande när man är ute i naturen för att ha det lugnt och skönt. Fast i dagens stressade värld är det väl knappast tyst någonstans förutom möjligen på Antarktis.

När jag hade fiskat ytterligare någon timme upptäckte jag att man alltid fick en fisk när man just hade borrat ett hål men sedan blev det heldött. Sprang därför runt ett tag och borrade hål efter hål. Detta gav dock ett ganska klent resultat och vid tretiden började hungern göra sig gällande. Matsäcken var slut så jag beslutade mig för att bryta upp. Med mig hade jag åtta fina matfiskar. Några abborpinnar lämnades för att om möjligt fresta räven eller någon korp.

 

1995-02-27

Begav mig till Galsjön för att prova fiskelyckan. Fick två fina abborrar nästan omedelbart men sedan blev det lugnt. Det var ett gäng turister på andra sidan och gapade och levde om. De bor förmodligen på Galsjövallen.

Jag fick två abborrar till men sedan började det blåsa och det blev molnigt och kallt. Det verkar som om solen måste skina för att man skall få fisk.

Jag åkte hem med mina fyra abborrar och ämnar avnjuta dem stekta i morgon.

 

1995-03-01

Begav mig ganska sent av till Bruket för att fiska. Och än senare blev det för när jag kom dit var moster Inger där och bjöd på semlor och kaffe.

Det var soligt och varmt nere på Galsjön men fisket gick dåligt. Var där i ca tre timmar och fick bara två småabborrar.

 

1995-04-04

Denna fina vårdag lämpade sig alldeles utmärkt för en skidtur. När jag parkerat bilen vid Hållvallen och spänt på mig skidorna upptäckte jag att föret var idealiskt. Skarsnö med ungefär en centimeter nysnö ovanpå. Enda nackdelen var väl att det stundtals var lite väl glatt och skidorna ville sticka iväg.

När jag kommit ut på Buttjärnens frusna yta såg jag plötsligt två älgar på andra sidan. Det var en ko med kalv soom stod och tittade storögt innan de lommade iväg efter en stund. Jag skidade vidare och vid en granmor skrämde jag upp två tjäderhönor som kacklande tog till flykten.

Efter detta åkte jag nästan vilse ett tag. Terrängen är förvillande lik från det ena stället till det andra. Myrmarker med små åsar som öar överallt. Senare skrämde jag iväg tre orrtuppar som satt och åt vid en kullfallen björk som tinat fram.

På väg tillbaka till bilen åkte jag störtlopp utför åssluttningarna. det gick undan må ni tro! Det sämsta är att när marken planar ut vill skidorna gå rätt ned.

 

1995-04-07

Min gamle vän Anders Halvarsson, från tiden i Mora, och jag hade länge pratat om att åka upp till Långfjället för att prova fisket i sjöarna där. Vi bestämde oss för denna helg.

Vi åkte upp till Storsätern frampå kvällningen för att hämta skotern hos Anders morfar. Oskar, som han hette, följde med oss upp på fjället för att hjälpa till att dra kojan som vi skulle bo i. Han hade den parkerad vid Hävlingen och färden dit över fjället blev minst sagt äventyrlig eftersom det var nästintill snöstorm! Sikten var uppskattningsvis max 30 meter, men vi följde kryssen och kom fram till Hävlingen utan missöden.

Efter att vi hade kopplat på kojan gick färden vidare till nedre Grötsjön där vi installerade oss på tältplatsen utanför rastkojan. Vi fick upp värmen i bostaden ganska snabbt och Oskar gav sig tillbaka till Storsätern ensam över fjället. Han hade dock inte varit borta mer än en kvart när han kom tillbaka för att tala om att vi skulle öppna ventilerna på kojan. Vi gjorde så och han åkte iväg. Vilken krutgubbe!

Anders och jag installerade oss och sedan spelade vi kort och diskuterade till ganska sent på kvällen. Det var svårt att somna för det blev väldigt varmt i det lilla utrymmet. Vi vaknade flera gånger under natten.

 

1995-04-08

Vaknade vid femtiden på morgonen och väl utkommen för att uträtta vissa naturbehov skrämde jag tre ripor som satt vid sjökanten. Det var väl en trevlig början på en ny dag? Anders och jag avnjöt en frukost bestående av varm choklad, smörgåsar och en tallrik med yoghurt. Vi kom igång med fisket vid halvsjutiden. Det blåste och snöade men vi var väl påpälsade och fortsatte tills klockan var elva. Då beslöts det enhälligt att vi skulle gå till rastkojan och elda och fika litet.

När vi kom dit stod vi utanför dörren och diskuterade när en liten fågel plötsligt flög tätt förbi. -"Håll upp en maggot", sade jag och när Anders gjorde det kom fågeln och satte sig på handen och tog den! Det var två fåglar och vi stod kvar där en stund och matade dem och tog kort. Det var ju kul att någon ville ha maggot för i fisken dög den ju icke!

När vi suttit en stund inne i raststugan fått upp värmen kom Anders mormor och morfar. Det hade varit likadant på fjället som under gårdagens uppfärd med blåst och snödrev. Vilka hurtiga gamlingar! När vi pratat litet med dem och demonstrerat småfåglarnas aptit, gav vi oss iväg alla fyra ut på sjön.

Efter att ha suttit och trugat i ca tre timmar lämnade jag och Anders de andra och tog en skotertur. Vi passerade Övre Grötsjön, Lilla och Stora Våndsjön och Bredåsjön innan vi kom fram till Rogen där vi vände.

När vi kom tillbaka satt vi och pratade med gamlingarna som även de hade tröttnat på att fiska. När de åkte tillbaka till Storsätern lagade jag och Anders oss mat och därefter blev det en tupplur på ca en och en halv timme. Sedan fiskade vi igen.

Vid halvniotiden på kvällen fick Anders en liten röding. Sedan spelade vi kort och drack pilsner innan vi somnade.

 

1995-04-09

Steg upp vid sextiden på morgonen och åt likadan frukost som dagen förut. Därefter gjorde vi oss i ordning och åkte till Övre Grötsjön där vi ämnade fiska. Det blåste och vräkte ner blötsnö.

Vid tiotiden kom mormor och morfar och efter att vi hade pratat lite med dem åkte jag och Anders till kojan för att koka kaffe och fika. När kaffet var urdrucket åkte vi tillbaka och fiskade.

Efter ca två timmar fick jag otroligt nog en fin röding! Vi fiskade en stund till sedan åkte vi tillbaka till kojan och packade ihop och åkte hem. När vi åkte över fjället var det soligt och fint.

Trots att inte fångsten var något att skryta med var det en riktigt trevlig tur som måste göras om.

 

1995-05-07

Denna afton var jag med om en skrämmande upplevelse som hade kunnat sluta riktigt illa. Eftersom isen på Fjätälven hade spolats bort under gårdagen tyckte Urban att vi skulle åka båt utefter stränderna och spana efter bäver. Först var jag något tveksam till förslaget, men gick med på det till slut. Vi åkte och hämtade Kekens lilla plastbåt och gav oss iväg.

Ungefär 400 - 500 meter ovanför Ove Karlssons stuga började vi vår färd. Det gick väldigt fint i början. Båten gled iväg i maklig takt men vi tyckte båda att relingen var oroväckande nära vattenytan.

När vi kommit till forsen nedanför Georgs stuga och det slog in en vattenkaskad över båtkanten greps jag av panik och sade till Urban att vi kommer att drunkna. Han sade åt mig att ta det lugnt, men det kom in mer och mer vatten i båten.

Till slut slog den emot en sten och vred sig med sidan mot forsen och kantrade! Chocken att hamna i det iskalla vattnet går inte att med ord beskriva! Fick kramp direkt och det kändes som om ett järnband pressades runt bröstkorgen. Det gick inte att få luft! Drog i mig en kallsup och trodde att det var slutet.Jag höll ett krampaktigt tag om bössremmen och simmade för livet i den starka strömmen. Det flöt runt små isflak i vattnet runtomkring oss och Urban hade tappat sin bössa. Han fick fotfäste på ett ställe och grep tag i mig och höll i mig tills vi var nästan uppe på land. Väl uppkommen på stranden stod vi först helt tysta och såg på varann, sedan började vi gapskratta! Det var väl lättnaden av att allt gått väl.

Hällde vattnet ur stövlarna och stod och begrundade vårt öde en stund innan vi plaskade iväg till bilen och for hem. (Hörde sedan efter flera veckor att någon hade sett en liten vit plastbåt nere i Fjätfallen).

 

1995-05-10

Hans-Ove och jag hade redan dagen innan bestämt oss för att åka på tjäderlek tidigt denna morgon. Klockan två började det att ljusna så då drog vi iväg. Väl framkomna vid spelplatsen satte vi oss under en yvig gran och väntade. Min hörsel var inte lika tränad som Hans-Oves för efter en halvtimme när han började höra tjädrar som spelade hörde jag till en början ingenting, men när de hållit på en stund kunde även jag höra knäppningarna, klunken och sisningarna.

Det var tjädertuppar överallt, minst sex sju stycken och hönorna var också närvarande. Vi bestämde oss för en tupp och smög så ljudlöst som snön tillät. När vi var ca hundra meter från tuppen sade Hans-Ove att jag skulle fortsätta smyga ensam eftersom risken annars var för stor att vi skulle bli upptäckta. Jag började ansmygningen. Varje gång tuppen sisade tog jag tre snabba steg och kom hela tiden närmare ledsagad av hönornas envisa varningskackel. Det lustiga var att tupparna oförtrutet spelade vidare med samma intensitet utan att bry sig om varningslätena.

Cirka fyrtio femtio meter från tuppen upptäckte jag den, men såg den bara en kort sekund efter varje sisning när den flaxade upp bakom en stubbe. Efter en stund flög den plötsligt upp och satte sig i en liten tall, men den måste ha anat oråd för den flög nästan genast vidare till en annan tall ca tio meter därifrån. Man tycker att det borde vara en enkel sak att upptäcka en stor svart tjädertupp men jag spanade både länge och väl utan att få syn på den.

Tuppen satt och knäppte trevande i ungefär en kvart innan den vågade börja spela igen. När den sisade upptäckte jag huvudet som åkte upp och ned. Det var bara halsen och huvudet som var synliga, resten av kroppen var täckt av det yviga grenverket. Jag tog en chans att smyga mig närmare men då blev jag upptäckt och tuppen flög långt utom hörhåll. Hans-Ove kom dit kort efter och huttrade av köld. Jag hade på grund av spänningen glömt bort att det var kallt!

Efter detta åkte vi till en fin plats vid en tjärn där solen höll på att komma upp över horisonten. Vi gjorde upp eld och kokade kaffe, sedan stekte vi fläsk. Bäst vi satt där och inmundigade denna underbara vildmarkskost medan solens strålar började komma fram över topparna, skönjdes en rörelse i ögonvrån. En skugga som kom som ur en annan värld, en värld forborgad och för längesedan glömd av människor. Det var en räv som ljudlöst kom längs kanten på andra sidan tjärnen utan att se oss! Ena stunden var den där, i den andra var den borta. Uppslukad av dimmorna och de mörkgröna granarna.

 

1995-05-15

När jag steg upp denna morgon snöade det för fullt ute. Det fortgick hela dagen och vid mätning senare på kvällen konstaterades att det hade kommit 3 dm. Ett allvarligt baksalg för den nyfödda våren.   

 

1995-05-30

När jag går ned mot sjön för att ta årets första roddtur på Galsjön glimmar trådar av spindelväv mellan grenar och ungtallar i den låga solens gulaktiga sken. En del av dem får jag i ansiktet och på händerna men det gör inget för det är så vackert att se deras glitter.

Båten glider lätt ut i vattnet som om den stått och väntat hela vintern på att bli lössläppt. Jag upptäcker att Gerrys gamla brygga ryckts loss av isen och hamnat ungefär femtio meter ut i viken där den ligger tillsammans med ris och annan bråte.

Färden går lugnt med försiktiga årtag. Det går nästan långsamt! Jag undrar i mitt stilla sinne vad många av dagens stressade människor skulle tycka om denna långsamma förflyttning.De skulle förmodligen ha insisterat på att få ta över rollen som roddare för att komma fram snabbare, men nu är det bara Tikka och jag som är ute för att se oss omkring och insupa intryck från en sjö som nyss blivit fri från isens bojor.

Den svaga vinden sänder små vågor som förnöjt kluckar mot båtens skrov när jag styr mot Kråknäsviken. Väl ditkommen upptäcker jag att det är lä och tar därför några årtag och lägger sedan upp årorna för att sakta glida in i viken. Det är stilla, några småfåglar sjunger och en bäcks svaga porlande gör sig gällande.

När jag ser kalhygget invid viken sluter jag ofrivilligt ögonen och drömmer om en för längesedan svunnen och för många glömd tid. En tid när urskogens resliga tallar och yviga jättegranar stod tätt vid sjöstranden. En tid när skogsmän smög runt i skogarna på jakt efter villebråd, eller kanske de fiskade laxöring i bäcken som hörs i bakgrunden. Jag drömmer så intensivt om detta att jag nästan får ångestkänslor när jag öppnar ögonen och rycks tillbaka till verkligheten. Tänk om man bara för en dag fick komma till det tidevarvet. Få se och höra det som mina förfäder en gång såg och hörde. En orimlig dröm, men vad vore man utan drömmar?

Tikka ser på mig med sina sammetsbruna ögon. Blinkar. Brisen leker i hennes ljusröda päls. Hon lutar huvudet mot relingen och jag tycker det ser ut som hon ler. När jag en stund senare inte kan bestämma mig för om hon är vaken eller dåsar till får jag ett definitivt svar på min undran när ett par knipor plaskande flaxar iväg bredvid. Hon är absolut vaken och de spetsiga öronen spelar fram och tillbaka när hon försöker avgöra vad det var som orsakade ljudet. Hon lyfter upp huvudet. Blundar. Vädrar. Sedan lägger hon ned det igen och sträcker på sig, oförmögen att utröna mysteriet.

Plockar upp en flaska en gång innehållande tändvätska som någon tanklöst slängt ifrån sig och som nu liggger och guppar på vattnet. Jag förstår inte människor som beter sig på det sättet. Människor som inte ser det vackra i naturen. Människor blinda för försurning och miljöförstöring. Man känner sig maktlös. Förstår inte logiken i det hela för det finns ingen. Den bittra sanningen är att utan naturen är vi dömda till undergång. Ändå har det flesta människor ögonen vidöppna utan att se, utan att orka bry sig.

Färden går vidare i sakta mak, förbi Byggevallbäcken och mot den norra änden av sjön. Hör göken gala i väster, ett gott tecken som lättar upp mina dystra tankar något. Ser gamla halvruttna plankor och stockar efter stränderna. Möjligen rester efter bryggor som förgått i den oerhörda kraft som islossningen bjuder. Ser förkolnade rester efter eldar och minns de människor som var här under vårvintern och eldade och åkte skoter mer än de fiskade. Jag inser inte vad det ger för naturupplevelse. Att sitta på en vrålande maskin oförmögen att höra alla de ljud som erbjuds, oförmögen att hinna fästa blicken på någonting i närheten.

Kommer slutligen fram till en liten udde i sjöns norra ände där det finns en bäverhydda. Jag gör upp eld och kokar kaffe. Smuttar på den heta drycken medan det sångsvanpar som brukar mellanlanda här varje vår iakttas.

Sitter och ser på solnendgången som speglas i den blanka vattenytan. Ser på den falnande elden. Tikka sover vid mina fötter. Drömmer. Gnäller. Gläfser lite ibland. Det rycker i benen. Hon är nog ute och springer efter flygande tjädrar i drömmarnas land. Det rycker lite i läpparna. Hon är fin.

Jag sitter och tänker, drömmer och filosoferar ända tills solen bara är förnimbar som ett rött band vid horisonten och elden har för längsedan brunnit ut. Jag bestämmer mig för att åka hem.

 

1995-06-02

Vårfloden tillsammans med det myckna regnandet har gjort att vattennivåerna i Idre- och Särnasjön har stigit radikalt. På Idre kan nämnas att fotbollsplanen hamnat under vatten samt att sjön når över Foskrosvägen ända fram till väggen på polisstationen.

Här i Särna har sjön nått förbi grindarna på Såguddens festplats samt att vägen till Nordomsjön vid Israelshöjden ligger under vatten. Det är lite skrämmande men samtidigt fascinerande.

 

1995-06-13

Denna afton blev det en rask vandring upp till Yxningåfallet. Jag förevisade det för min plantsättarkompis Emmeli från Göteborg. Det är väl inte ofta människor från storstäderna söderöver har möjlighet att få uppleva sådana fantastiska skådespel som erbjuds på en plats som denna.

Kvällen var ljum och vi blev ganska svettiga på vägen upp. Naturreservatets grova gammelträd och många torrakor gjorde göteborgskan imponerad och jag hade en utläggning om en talls livscykel. Hon är mycket intresserad och liksom jag fascineras hon av allt det vackra naturen har att erbjuda.

Vi blev länge stående stumma och beskådade vattenfallet som uppskattningsvis har en fallhöjd på ca 20 meter. Sedan fortsatte vi upp och släckte törsten i en bäck som rinner ner i Yxningån.

Vi satte oss i den sjunkande solens sken och diskuterade innan vi gick ned igen. På stigen sprang det plötsligt fram en älg och Tikka blev som tokig. Det var grönt och fint nere på Fröbergsvallen men mycket mygg. En lyckad kväll.

 

1995-06-28

Eftersom jag befinner mig uppe i Storsätern på arbete om veckorna beslutade jag mig för att pröva lyckan i Grövlans klara vatten. Åkte in efter Nybovägen och parkerade vid bron. Gick därefter nedströms ca tvåhundra meter. Hade bara två hugg. När jag sedan var påväg tillbaka mötte jag en turist som fiskade.

 

1995-06-30

Efter en hård dags rivningsarbete följde jag med min morbror Herbert Halvarsson till Harundan denna afton. Vi kom iväg ganska sent men det bekymrade oss inte eftersom vi hade bestämt oss för att fiska hela natten.

Gick några kilometer uppströms in i naturreservatet innan vi började fiska oss nedöver igen. Småöringen var huggvillig men de större lyste med sin frånvaro. När vi hade fiskat några timmar och det var som mörkast på dygnet, stannade vi och gjorde upp eld för att vila i några timmar. Sedan fiskade vi i några timmar till bara för att få massor med småfisk. På ett ställe fick jag nittons stycken på samma mask! Kom hem igen vid fyratiden på morgonen.

 

1995-07-26

Vi var tretton vägverksgubbar som hade bokat en tur med båten Sylöra som går tvärs över den milslånga sjön Grövelsjön. Kaptenen hette Olav Ryvang och kom från gården Sylen på den norska sidan av sjön. Den gården är helt isolerad mellan fjällen utan vägar runtomkring.

Det var en fin kväll och sjön låg alldeles blank, speglandes fjälltopparna runtomkring. Kaptenen tog oss med till platsen där det tyska stridsflygplanet som störtat under kriget låg. 1940 hade det beskjutits i Jämtland, fast tyskarna hävdade att det skett i Narvik. Jag trodde inte att ett skadat flygplan kunde flyga så långt. Det var helt demonterat. Inte en lös pryl var kvar.

När vi sedan kom till Olavs hemgård visade han oss hjulen från flygplanet som han hade stående i ett uthus. Vi blev bjudna på kaffe och jag spanade in en norskjänta! Hemfärden var lika lugn och trevlig.

 

1995-08-02

Denna afton dristade jag mig att ännu en gång besöka Grövlans ogästvänliga vatten. Den här gången åkte jag till hån som är alldeles efter Gröveldalsvallen. Fiskade mig nedströms en bit och fick en liten silveröring samt två hugg från fiskar med liknande storlek. Ramlade en gång på de hala stenarna vid strandkanten och höll på att slå mig fördärvad.

 

1995-08-12

Begav mig denna afton åstad (kanske för sista gången den här somaren) för att fiska. Jag kom fram till bäcken ganska sent och hade därför bara några få ljusa timmar på mig. Vattnet var lågt, mycket lågt, men det vakade i höljorna uppströms så någon öring borde väl kunna dras.

Det högg omedelbart när masken kom i vattnet och jag halade upp en bäcköring. Kort därpå fick jag ännu en, sedan blev det lugnt ett tag. Jag minns så väl när jag var här i våras. Då var det så mycket vatten att inte en enda sten i bäcken syntes. Nu är det knappt vattnet rinner mellan stenarna. Det är bara i djuphålen det är såpass mycket att man kan blöta kroken.

Fortsätter att fiska uppöver bäcken. Bävern har härjat här och underminerat marken vilket gör att det stundtals är ganska besvärligt att ta sig fram. Jag får någon öring titt som tätt. De flesta sätter jag tillbaka eftersom de är alldeles för små. Längre upp är det så lite vatten att det är lönlöst att försöka fiska så jag går tillbaka till bilen.

På vägen hem får jag se en fin älg som står och betar vid vägkanten. Han kastar och springer iväg när jag närmar mig. Han har uppskattnigsvis åtta till tio taggar.

En underbar kväll går mot sitt slut. Solen färgar himlen röd när den sakta försvinner bakom horisonten.

 

1995-10-03

Det mesta av den snö som föll under gårdagen har smält undan när jag kliver ur bilen denna kyliga men underbara oktobermorgon. Snöns moder, molnen , hänger tunga och blygrå tätt över trädtopparna. En oformlig massa som hotar att falla ned vilket ögonblick som helst och krossa allt på jordytan. Kanske blir det mer snö framåt dagen, vem vet.

Tikka inleder en yster dans runtom mig innan hon försvinner över en brant ås som ett rött streck. Glädjen över att få springa lös känner inga gränser. Själv känner jag mig också upprymd. Den speciella, obundna och fria känslan över att få vandra i skog och mark infinner sig. Tid och rum upphör att existera. Bekymren lyfts från mina axlar och sugs upp av den hotfulla himlen där de hör hemma. Här är det bara jag och hunden som existerar.

Det är starkt kuperad terräng här med många skär och ofantliga stenblock. Eftersom Tikka har varit borta en god stund klättrar jag upp på ett skär för att höra om hon står och skäller någonstans. Jag hör ingenting utan blir stående för att vänta på henne. Tankarna börjar irra iväg. Det här är typiska björnmarker och björn har också setts häromkring. Hoppas bara vi slipper stöta ihop med någon idag. Jag är inte rädd, men hunden kan ju bli det med en ovillighet att följa till skogen som följd.

Funderingarna sprids som löv för vinden när det prasslar till bakom mig. Jag vänder mig om och får se Tikka komma i mina spår. När hon får syn på mig stannar hon först men sedan fördubblar hon hastigheten och är snart hos mig. Vi ger oss iväg.

Efter ytterligare en lång stund i detta tidlösa hav har hunden försvunnit igen och jag blir sittande på en långsträckt ås med en smal myr framför mig med tät granskog där bortom. Plötsligt får jag höra min fyrbenta vän ge hals någonstans därinne och jag går snabbt men försiktigt däråt. Tyvärr tystnar hon lika hastigt som hon började och vad skallet avsedde kommer aldrig att uppdagas. Vi fortsätter framåt.

Tikka har synd nog börjat gå tillbaka litet i sin gamla ovana att göra stora sök, varför jag nödgas vänta mycket för att inte riskera att stöta någon fågel.

Färden går långsamt vidare och när jag kommer fram till en liten tjärn stannar jag och fikar. Ser hunden skymta som hastigast på andra sidan vid ett tillfälle.

När matsäcken är slut och jag suttit och filosoferat ganska länge river Tikka plötsligt i på andra sidan. Hon låter nästan ilsken och jag skyndar iväg för att se vad det är frågan om. Snavar illa på en rot och håller på att slå både bössan och mig själv sönder och samman! Efter en snabb kontroll konstateras båda vara hela och jag ökar på stegen.

När jag kommer närmare låter det som att skallet flyttar på sig. Plötsligt knakar det till framför mig och jag tänker bara en tanke. Björn! Men det är ingen björn utan en älgtjur som håller kursen rakt mot mig. Jag står villrådigt kvar och vet inte riktigt vad jag skall göra. När älgen slutligen är mindre än tio meter ifrån mig rör jag på mig för att göra den uppmärksam på att jag står där. När den märker rörelsen stannar den och spetsar öronen sedan lommar den iväg åt sidan.Hunden kommer alldeles efter och när jag ropar på henne kommer hon fram med svansen mellan benen. Jag kopplar upp hennen så att hon inte skall fortsätta följa efter älgen. På vägen tillbaka till bilen rör sig bara en enda tanke i mitt huvud. Ska jag jaga älg eller fågel med Tikka?

 

1995-10-22

Emmeli från Göteborg är här och hälsar på. Därför bestämde vi oss för att åka till Syrtjärnen och jaga fågel. Det var en grov missräkning! Det började snöa när vi klev ur bilen och det tilltog bara mer och mer. Tikka jagade bara råttor och sprang runt benen på oss och vi höll även på att gå vilse. En mycket misslyckad tur.

 

1995-10-23

Det var fortfarande mörkt när Emmeli och jag begav oss till Slättberget denna morgon. Fick nästan omgående en glad överraskning! Tikka var helt förändrad!! Hon hade ett jättefint sök och det dröjde inte länge innan hon började skälla. Jag smög dit men det visade sig vara falskt skall mot en tall. Förmodligen hade en fågel haft nattkvist däruppe men flugit iväg alldeles innan vi kom dit.

Detta upprepade sig ytterligare tre gånger under dagen, men det gjorde ingenting tycker jag nu när hunden verkar förstå att villebrådet som vi ska jaga uppehåller sig uppe i träden. Gick mot Klittjärnen och tillbaka. Gjorde upp eld och fikade vid ett tillfälle och det gillade göteborgskan. En fin tur på ungefär fem timmar.

Tikka - min första alldeles egna hund. Det sägs att en jägares första hund väldigt sällan blir en stjärna, men hon var snäll och trogen och lärde mig otroligt mycket om jakt på tjäder.